Är du lycklig?

Är du lycklig? dyker det plötligt upp i en konversation på messenger. Spontant tänker jag javisst är jag lycklig. I samma spontanitet och andetag så hejdar jag mig en stund och tänker efter. Är jag lycklig? Är DU lycklig?… Vad är då lycka? Är lycka att vara lyckosam, att vara framgångsrik, vad är då framgång? Är lycka att ha en familj, att leva ensam, att fylla livet med tid eller tiden med liv? Så många funderingsvägar att gå för tre ord: Är du lycklig… Jag är lycklig. Jag är lyckligt lottad. Jag har allt det basala som får oss människor att må bra i grund och botten, jag behöver aldrig vara varken hungrig eller törstig, aldrig vara orolig för att mitt hem ska tas ifrån mig eller kanske till och med stå utan tak över huvudet. Jag har en fin familj och underbara vänner. Men sitter lyckan i det? Jag har möjighet att springa och benen bär mig, jag kan dra in luft i lungorna och känna sommarregnsdoft. Jag kan resa över jorden och upptäcka nya platser och frågan kvarstår: är det att vara lycklig, skapas lyckan i allt det ovan nämnda? Jag tror vi alla kan reflektera över det och säkerligen komma fram till olika svar. Jag närmar mig 50, en ålder där man ska/kan ha uppnått guldklockan på företaget, där man för 30 år sedan presenterades på bemärkelsedagen i ett blomsterhav och med ganska bister uppsyn. Vi känner ju alla till ålderstrappan och vet att nu jäklar går det utför! Men lycka då, detta laddade ord och så eftersträvansvärt, för visst är det så att vi alla vill vara lyckliga även om själva lyckokänslan har lika många ansikten som människor. Jag känner många människor som INTE är lyckliga trots att dom har det väldigt bra. Pengar på banken (om det nu är så bra vet jag dock inte…;)), hälsa, familj och så vidare och så vidare. Ändå känns det som om det saknas något. Det är som att det yttre ligger på plats men på insidan rasar det en storm. Där handlar det inte om mat för dagen, eller om pengar på banken, där inne handlar det om stora existentiella frågor! Vem är jag , varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Jag har dom yttre förutsättningarna men har tappat något på vägen, kan det vara så? Jag har tappat kontakten med mitt innersta, själen, grundvalen i mitt eget vara och då är det så klart att lyckorus blir till störningsbrus… Jag har jobbat mycket med att hitta tillbaka. Att hitta levnadsprinciper som jag står för och strävar efter. Det handlar om ärlighet, omtanke om min nästa, framtidstro, engagemang, mod, rättvisa, öppenhet… bland annat. Och jag vet att om jag lever med målet inställt på dessa så infinner sig ett lyckorus som är högre än bruset. Det kan svämma över i hjärtat av lycka, det kan komma som en stilla vind sittandes på bussen, i ett skratt, i ett möte eller bara bubbla i hela kroppen utan tillsynes någon särskild anledning. Det jag vill säga att jag har lyckan inom mig. Den visar sig då och då i underbara känslor, den sitter i själen mer än i kroppen och det är så jag vill ha det. Det är då ytan och fasaden får/klarar av att falera en aning tills den dag jag orkar ta nya tag om det är det jag vill. Kan väl säga att jag lärt mig ”the hard way”. Och varje lärdom kan bli en utveckling om du tar tillvara, reflekterar och går in för att varje dag har något nytt att lära. Idag är jag lycklig! Det får bli svaret på meddelandet i messenger. Hur det är imorgon, ja det svarar jag på imorgon. Idag har jag redan haft bubblor i kroppen och jag känner mig nyfiken på imorgon, i övermorgon och morgonen efter det. Tacksam, oändligt! Bless!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s