Stålkvinnan och om hur det är i den stora ensamheten

Jag är en social människa. Jag tror dom flesta som känner mig kan hålla med om det. Trots det så har jag bara en handfull nära vänner och dom är inte bara, dom är allt! Min familj är väldans liten och jag älskar dom över allt! Våra barn, min man, mina syskon och deras familjer. Dom är navet i min existens. Jag är nu i Holland. Det är fint här. Det bisarra är att jag har cyklat hit. Vi började i lördags eftermiddag, i Helsingborg, med hundratals människor som vinkade och önskade oss lycka till på färden. Så börjar resan med nästan 50 personer ner mot Paris, där vi ska landa på lördag. Allt för det viktiga ändamålet att samla in pengar till Barncancerfonden. Då, mitt i denna klunga av älskvärda, underbara, galna människor så väller den över mig. Den sköljer över hela mig. Jag kallar den den stora ensamheten. Den där ensamheten som bara kommer över mig, och kanske dig, när du befinner dig i ett sammanhang där allting egentligen bara är bra… Den stora ensamheten för mig, handlar nog egentligen om livssorg. Du vet när du befinner dig på en plats eller ett tillfälle som du vill dela med dom du älskar och så fattas några ändå när tillfället väl kommer. Vid dom här tillfällena, och nej dom är inte så många, så saknar jag min mamma, mina syskon som bor långt bort, min man och hans barn. Jag kan känna sorg över brustna relationer, över val jag gjort. Ja egentligen vad som helst. För i den stora ensamheten bestämmer inte jag, det gör mitt allra allra innersta. När den slår till ja då gråter jag. Och det vet ni som känner mig att det gör jag sällan. Men nu kan jag inte värja mig. Lyckan är total på Sundstorget i Helsingborg men bortom Landskrona så har den euforin sköljt bort i det strilande regnet. Men det är varken farligt eller på grund av andra människor det inträffar utan bara för att livet är trasigt och vissa situationer påminner om att det är just trasigt. Men den stora ensamheten får snabbt ge plats för annat! Kärleken, ljuset, positivismen tar över, tokigheterna är fler än tragiken och värmen tar plats. Och vi cyklar på. Det är liksom vårt uppdrag den här veckan. Jag behöver inte tänka på något annat än att hålla pedalerna igång, även om det i sig kan kännas som en nära-döden-upplevelse i motvind eller ösregn. Tre dagar har det tagit oss att trampa genom Tyskland. Är inte det galet? Kan ju inte finnas en enda vettig människa som gör detta frivilligt? Eller är det det vi är? Vettiga? Tar vi chansen att leva fullt ut? Tar vi chansen att göra något riktigt bra för någon annan? Tar vi chansen innan det är för sent och vi inte längre orkar? Jag tror det är så! Vi nyttjar livet lite mer till max. Då blir jag stålkvinnan på köpet. Inte för att jag är stark utan för att mina lår är lika hårda som två metallplåtar. Jag kan inte ens röra vid mina ben för musklerna skriker om nåd. Det är inte bara min rumpa som värker längre utan det är liksom ”hela paketet”. Imorgon ska vi upp i bergsmassiven. Jösses om jag uttrycker mig milt. Jag är halvvägs. Halvvägs från början eller halvvägs till målet… Den stora ensamheten är som sagt borta. Nu finns bara gemenskap och omsorg. Dom bästa av vänner ser jag ju snart, jag kommer ju hem på söndag. Med mig hem har jag en hel drös nya kämpar som jag vill fortsätta ha i mitt liv, ofta och länge! Livet läker när man får nåden att vara med goda människor. Coolt tycker jag och tacksam är jag, varje dag för så mycket. Imorgon när jag vaknar hoppas jag att mina muskler fattat att jag är en stenbock som ska bestiga berg. Jag får återigen fjärilar i magen, men det är härligt, det är ett tecken på att jag lever!!!
Bless pöss!!!

Annonser

En reaktion på ”Stålkvinnan och om hur det är i den stora ensamheten

  1. Anna Haraldsson

    Åh fina Pernilla ❤️. Du har verkligen förmågan att uttrycka dig i ord. Och modet att våga berätta och dela med dig av att livet ibland känns ohyggligt tungt och jobbigt. Det beundrar jag verkligen dig för. Du inspirerar i mycket och jag är glad att du finns i mitt liv ❤️. Jättestor kram och heja, heja, heja med cycklingen! 🚴

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s