I liv och död…

Vissa dagar, vissa tider, vissa stunder i livet är man mer känslig. Det första barnet jag begravde var för 11 år sedan. Så tagen, så rädd, så oförberedd… Idag begravde jag ännu ett barn av fler under årens lopp och fortfarande tagen, så rädd, så förberedd… Livet liksom kastar sig över en när det händer. Och samtidigt så skapas inte utrymme för att ”bara” göra det på en arbetsdag. Morgonen börjar med överfylld kyrka. Förväntansfulla barn och föräldrar. Sommarlov står på agendan. Den blomstertid och tal av rektorn. Som det ska vara. Precis så. Och vi skrattar, det är högt i tak. Vissa går på sitt första sommarlov någonsin. Lika stort som första skoldagen! Så vidare… Ett barn ska begravas. Jag blir alltid orolig i kroppen inför dessa begravningar. Jag känner med, för och allt däremellan med föräldrar, syskon och anhöriga. Så mycket som gått i kras. Väntan, längtan, kramar, bära, hålla, pussa, visa.. så blir det inte så. Livet trasas sönder, inget blir som förväntat. Upp blir ner, gott blir ont, vad är mening, vägen kröks, blir till tvärnit! Idag sitter jag nästan hela gudstjänsten. Jag vill sitta nära. Både barnet och föräldrarna. Allt annat hade känts märkligt. I dom här stunderna vill du vara nära, så nära du bara kan. Och det gör ont även om jag inte är drabbad. Sorgen skär genom alla led och tårarna får blinkas bort. För jag är inte drabbad! Jag vill bara krama dom och säga att allt blir bra men det går inte för deras liv är sönder, trasigt, meningslöst… just där och då. Jag pratar om saker som kan hela, jag pratar om kärlek, omsorg, tillit. Det som kan få det öppna, blödande såret att läka. Inte för att försvinna, utan för att bli ett ärr. Ett sår som läkt , ett synligt ärr men fint… Inget kan ta bort deras smärta och jag har en uppgift. En arbetsdag som rymmer livets skiftningar. Som rymmer den mest euforiska glädjen hos barnet som får medverka på sin första skolavslutning till den djupaste av sorg hos dom som mist sitt barn. Mitt i stormens öga. Full av tacksamhet och ödmjukhet. Livet! Väskan är packad. På lördag fyller en av mina allra allra bästa vänner 50. Hur gick det till? Vi firar, livet, med ödmjukhet och oerhörd tacksamhet.. på annan ort. Pöss, bless…ta vara på din stund på jorden…

Annonser

En reaktion på ”I liv och död…

  1. Katharina Sverkersten

    Så ärligt och fint skrivet, värmen känns rakt igenom och budskapet nådde ända fram. Tack för du delar med dig och väcker tankar av tacksamhet för livet som är här och nu.. nu måste jag gå in och pussa lite extra på mina barn.
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s