Med blodiga armar…känsliga läsare varnas…

Det är över ett år nu. Vi träffades första gången i november 2015. En evighet sedan och samtidigt bara ett ögonblick. Med nedsänkt blick, helt slut, apatisk och säkert livrädd, ända in i märgen. Flykten till Sverige tog 3 månader, med hjälp av fötterna, båt, lastbil, tåg…I Malmö sov dom i en sporthall med hundratals andra i 21 dagar, det fick jag veta först igår. Så finner han sin plats, på boendet, vi kallar det ”camp”, får nya vänner börjar skolan och är ambitiös, duktig och driven. Mår bra! Växter! Självkänslan stärks! En mörk tid börjar ljusna. Samtidigt så finns oron för familjen, dom som satsat allt dom har för att en i familjen skulle få chansen till ett bättre liv. Eventuellt få en utbildning, lära sig läsa, skriva, räkna. Jag tror aldrig vi kan förstå. Att vi aldrig kan sätta oss in i den stunden då beslutet är taget, ryggsäcken packad och avskedet ett faktum. Det gör ont i hela kroppen bara av att tänka på det. Jag har försökt byta plats med mamman i landet långt borta, försökt tänka att jag skulle krama om Emma eller Matilda och inte vet när eller ens om vi någonsin ses igen. Fruktansvärda tanke. Otroligt smärtsamt och helt omöjligt att ta in. Mitt förstånd räcker inte till! Nu har skrattet kommit mer sällan, bråken oftare och tystnaden brer ut sig. Det är oro på camp. Asylutredningarna är i full gång nere i Malmö på Migrationsverket. Vem får stanna och vem blir deporterad. Något annat händer också, i hans fb-flöde berättas det om pojkarna som inte längre orkar, vänta, orkar sakna och leva i ovisshet. Dom tar nu sina liv. Ensamma sitter pojkarna och läser om detta. Inga vuxna som balanserar, fångar upp eller tröstar. Det finns inte tiden eller kompetensen. Dom fick komma hit och nu klarar vi inte av att vara krishanterare, för detta är vad som behövs, för det är kris. På riktigt. Många söndriga trasiga människor, unga pojkarna som inte fått en kram av en mamma eller pappa på över ett och ett halvt år! Fattar du! Han har söndriga armar, rispade och blodiga. Jag frågar varför. För att han är arg, han är rädd, han har inte fått tag i sin familj på över två månader. I den byn dom lever finns ingen täckning och det har snöat över två meter så dom kan inte ta sig in till stan. Han läser att flera i hans by, närmare 120 personer har frusit ihjäl. Både unga och gamla. Lever han mamma frågar han och jag kan inte svara.Vem kramar honom? Vem lyssnar på hans oro och läker hans själ? Och det handlar inte om en, det handlar om tusentals! Och vi måste hjälpa. För vem blir alla dessa om oron binds i kroppen, i själen? Vart kommer det pysa? Han gråter nu, drar nervöst i luggen som om han skäms och vill dölja sina tårar, såren svider och han är livrädd. Livsgnistan i ögonen har börjat slockna och det gör ont i mig, jag vill så gärna hjälpa… Känner mig otillräcklig och samtidigt så heligt förbannad på vårt system som om och om igen fallerar. Jäkla skit! Stackars barn säger jag. Ingen ska behöva gå igenom detta, ingen! Det blir många besök kommande veckan. Titta till såren och efter bästa förmåga vårda hans insida…

Bless…