Sjukt sorgligt…

Idag är det lördag. Helt hutlöst underbart. Baravaradag med tjejerna. Lunch på Väla med Emma och en låååång väntan utanför ett provrum när den ganska så nyblivna tonåringen upptäcker tjusningen i att shoppa kläder… Över det är det inget sorgligt överhuvudtaget. Det som är sjukt sorgligt är alla dessa människor som liksom släpar sig fram i tillvaron. Dom som inte ler, dom som inte pratar med den som dom äter tillsammans med, dom som inte tilltalar sina barm, dom som inte möter blicken på den som sitter mittemot för man är så jäkla trött och irriterad. Less på just den som sitter där, han eller hon, fru, sambo eller partner. Det är sjukt sorgligt! Ibland får jag lust att gå fram och ruska om dom. Be dom ta ansvar och berätta att det bara dom själva som kan skapa förändring. Det finns ingen vinst i slutändan för den som stått ut längst och bara blivit bitter, sur, le och ganska så otrevlig! Det går att förändra och förändras men det kräver mod! Mod att ta ansvar för relationer, mod att ta ansvar för livet, barnen, maken, frun, sambon eller vad nu relationen kan benämnas som. Och så sviker just det som krävs, modet sviker och jag översköljs av trötthet, irritation, sorg kanske, och jag stannar kvar för att förändring kräver också ork. Ork att stå mitt i kaoset som du skapat, ork att lyfta det som sedan länge tystnat, ork att vara ensam, ork att bryta invanda mönster. Ork att prata om det som skaver och om det som gör dig förbannad. Och vem orkar? En stund på Väla kan ge andrum, en aktivitet. Men det blir så sjukt sorgligt när glädjen är borta. Jag har svårt att sätta ord på det jag ser men det jag ser känns som slöseri med tid, med liv… Men jag kan ha fel. Dom kanske är hur lyckliga som helst. Kanske har dom bara en dålig dag, trötta efter en slitig vecka. Jag skulle så gärna vilja veta. Jag skulle så gärna vilja hjälpa, om det nu skulle behövas. Ingen ska behövs släpa sig genom livet som är så värdefullt och i slutet upptäcka att det jag fick med mig blev till bitterhet. Tiden är ju förgänglig, den kommer inte åter! Kanske är det det vi måste påminna varandra om då och då! Ta vara på tiden, fyll den med glädje och kärlek, med omsorg och närhet! Ja det var egentligen det hela, ett kort inlägg efter en lunch på Väla och en låååång väntan utanför ett provrum. Snart ska jag ta bilen till Västra Sönnarslövs kyrka. Musikgudstjänst. Vilsamt. Imorgon en ny dag och ännu ett par timmar med andan i halsen: dags för träning med Team Rynkeby. Önskar dig en fin helg, pöss och bless!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s