Att övervinna sorgen…

Då går det att andas igen och känslan efter 2016 års julfirande är: jag klarade det! Jag har en pytteliten familj. Ingen närvarande pappa, mamma är död, släkten långt borta, syster och bror som helt naturligt skapat sina traditioner. Jag har två fantastiska döttrar som räddade mig i år, med tålamod, flexibilitet och förmågan att bara vara. Mannen bor ett hav och en kontinent härifrån med sina pojkar. Jag gör mig bäst på jobbet kan jag väl lugnt erkänna, iallafall den här tiden på året.. Att fira julafton med mina flickor har varit ett berg, ett stup… Vad har jag att erbjuda? Inget tycker jag. Dom har på den andra sidan en stor släkt, kusiner, farbror och faster, farmor och farfar. Mazarinkakan till Kalle och klackaskor till julbordet. Jag står mig slätt, fattig på allt detta så det är kanske inte så konstigt att jag med lite stirr vill vill vill fira jul med mina hjärtan. Men vad fint det blev. Inte alls på grund av mig utan för att dom är dom dom är. Lugnet… Det blev julefrid vill jag påstå. Med julmusik, familjegudstjänst, godisverkstad, flygande Jacob och en festlig avrundning med fina vänner som förstår och bjuder till. Ett dignande julbord med allt du kan önska och lite till, skratt och julklappsspel. Julhelgen är inte helt okomplicerad vill jag påstå. Jag kan känna massor med krav och måsten. Inte så mycket för min skull men för dom jag älskars skull! Varför har det blivit så här? Varför går det inte bara att umgås, avslappnat, i myskläder… Fast egentligen vill jag inte det. Jag längtar efter den bullriga stökiga, hjärtliga, rödrosiga julen. Men som sagt den kräver en stor familj så det funkar inte. Sista gången jag firade jul med min egen mamma då var jag 4 år. Så jäkla sorgligt när man tänker efter. Kanske bäst man låter bli…Men jag har upplevt dom stora bullriga jularna, med massor av kusiner, bröder och systrar, farmor och farfar och andra mer avlägsna släktingar. Min farmor, Annie, var generös. Den roligaste farmor du kan tänka dig. Helt rolig, helnykterist, norrlänning och jojobantare. Sammanfattar henne kort men inte rättvist. Tokig och glad, alltid. Hon dog när jag var 16, hon blev bara 58 år. Jag tänker på henne varje dag. Men henne dog dom stora jularna. Hon med sittslit gav mig fina barnsdomsminnen! Nåja, annandag och jag har haft en gudstjänst i Källna tillsammans med Munkakören, en samling goa gubbar som sjöng bra. Sorgen över uteblivna stökiga jular lägger sig med åren och jag känner mig stolt att jag i år klarade det själv. Jag kunde fixa ihop något som flickorna tyckte om. Inte lika utan annorlunda, och annorlunda är bra… Var och en gör efter sin förmåga. Julen varar än till fastan… Nytt år, nya tag! Önskar dig en stilla natt och ett fint slut på 2016 och ett fantastiskt nytt 2017. Allting är möjligt. Med lite god vilja och ett öppet sinne! Bless…

Pöss

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s