När man älskar så det gör ont…

Det finns liksom ett före och ett efter… Inte bara ett före och ett efter utan flera. Men det finns ett som är helt otroligt. Att ens nämna det är kanske onödigt för att alla tycker det är självklart men jag skiter i det och gör det ändå! Vilket är ditt ”moment”, det största före och efter? Det livsomvälvande… Ännu en sak som tål att reflekteras över… Du vet det där ögonblicket när allt vänder, snurrar, svindlar och bara sköljer över dig. Och den absolut värstbästa känslan bosätter sig i kroppen, själen, ja varje jäkla cell. Bubblan sluts runt dig och både tid och rum upphör. För mig då, bland dessa före och efter så väljer kanske inte helt otippat mina barn. Matilda född 000107 kl 00.17, mitt personnummer är 710117… Emma född på kanelbullens dag 03. Två helt fantastiska och olika  tjejer. Matilda föds lång smal, tyst och blond, Emma hörde jag skrika redan innan hon var ute, tjockt mörk kalufs och en boxares näsa. Lika många kilo men 5 cm skillnad i längd. Coolt och helt ofattbart. Jag minns att jag grät hela vägen hem från BB. Jag var livrädd! Hur skulle jag kunna ta hand om dessa varelser. Ansvar större än något jag tidigare upplevt, känslan av total otillräcklighet, ensamhet. Jag/vi skulle ta hand om ett annat människoliv. Helt galet och underbart. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Idag är dom 16 och 13. Unga damer, fortfarande HELT olika, finns ingen syskonlikhet där inte. Och kärleken är gränslös. Punkt. Finns inget jag inte skulle göra för dom. Deras liv är ovärderligt jämfört med mitt. Inget har ett större värde. Svårt att förstå eller hur? Tänk att vi människor kan älska så det gör ont, på riktigt, fysiskt! WOW! Det är fantastiskt när det händer och vi får uppleva det samtidigt som vi utsätter oss för det livsfarliga: att förlora! Att mista av olika anledningar. Det är hemskt och det gör ont, riktigt ont. Ibland en hel livstid… Men vad är det då vi får betala för all denna kärlek som vi är beredda att känna och leva för en annan människa? Kan jag få säga att sorgen är kärlekens pris… Det är med sorgen vi får betala när vi mister och förlorar. Det är ett högt pris! Men vad är alternativet?! Att avstå? Att inte våga ge sig hän, att inte älska helt och fullt. Inte bara sin barn utan även andra. Att våga känna lust och längtan. Bara andas in den andre och leva! Ja är det så att det är värt det? Jag vet att det är det. Så många gånger jag har suttit med den som mist och alternativet att ha avstått finns aldrig. För vem är jag om jag inte vågar spegla mig i någon annan? En skugga av mig själv…Sorgen må vara kärlekens pris men är det inte så att vi är beredda att betala för att uppleva, upptäcka, lustfyllt och omsorgsfullt? Vad vore livet utan närhet, utan kramen av runda barnarmar, blicken, huden, doften av den du älskar. Har du fått uppleva detta är du rik! Då har du mycket att vara tacksam för!  Att älska så det gör ont, ja det är livsfarligt så var modig!  Våga ge dig hän! Det är värt det, jag lovar.

Pöss, bless och ha en najs helg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s