En fot i himlen, den andra i helvetet…

Ibland undrar jag om människor i allmänhet kan föreställa sig en arbetsdag för en prälle. Jobbar dom..vi… överhuvudtaget andra dagar än söndagar? Ja det är ju frågan… Jag lägger större delen av mina så kallade 40 timmar mellan måndag och fredag, helgen är räkmackan, känns inte alls som jobb för mig, bara njutbart och som en löneförmån. Det är ju då jag utövar hantverket, möter dig och dom andra som vill vara med. Härliga helger fulla av glädje och nära möten. Då är prästlivet bara enkelt. Så händer det då och då, att vi hamnar i det värsta. Det som ingen vill vara med om. När mörkret är totalt, inget ljus, inget hopp. Då är vi i människors mardrömmar och för mig är det så viktigt att vi vågar vara där, att vi stannar. Då kan man plötsligt ha en fot i himlen och den andra i helvetet. I går var en sån dag. Kistan är liten och den är rosa. Jag kan enkelt hålla den i min famn. Och sorgen är avgrundsdjup. Liv blev död, förväntan vändes till förtvivlan, glädje blev grus. Det värker i hela kroppen… och jag är inte ens den drabbade!

Jag är där i god tid, jag är med och ordnar till det finaste jag kan. Inget kan vrida tiden tillbaka men mitt uppdrag är tydligt: överlämnandet i guds händer och närvaro av hopp…Inget mer egentligen. Så samtidigt en vanlig arbetsdag som är full av möten, personalfrågor, människor som suckar, stönar, medlemstapp och budget. En märklig verklighet. Men vi pallar, jag kan ställa om. Men där stannar tiden… Vi är i en bubbla, en annan värld och inget utanför spelar roll.

Jag får ofta frågan hur jag orkar. Svaret är enkelt: jag gör det för den andre. Kan jag ge en aning av hopp, ge en glimt av ljus, av Gud så är det värt allt! Precis allt. Där lämnar jag min verklighet, vardag, gnäll och gnöl för närvaro. Det mesta bleknar i den stunden kan jag lova. Det är då man vill be den gnällige, den omständige, den som säger att så har vi alltid eller aldrig gjort, dra, byta jobb eller växa upp!

När jag sätter mig i bilen kommer huvudvärken, trötthet som förlamar och krokodiltårarna. Människan är stark. Jag vet det men säger inget om det där och då. Jag åker hem och byter om, byter skepnad och roll och tar min cykel till hallen i Maria Park för att leda ett pass förförväntansfulla motionärer. Dom har ingen aning om min dag, lika lite som jag har om deras. Men vi svettas, av olika anledningar… Det läker och helar för mig efter en dag där ytterligheter mötts. En fot i himlen och en i helvetet…

Livet är skört, värdefullt och tidsbegränsat.. var rädd om det, var rädd om den eller dem som betyder något… Sök fred, sök frid, sök helhet och helighet…

Bless… pöss

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s