Rynkiga ben…

Rynkiga ben… egentligen rent patetiskt att skriva det som rubrik, och ens överhuvudtaget. Men det stör mig! I morse startade jag en självläkningsprocess av min rygg som ibland drabbas av ryggskott. Jag tänkte att yoga skulle kunna vara bra så där på morgonkvisten. Enkelt, bara att ladda ner en app och sedan titta, och göra likadant. Då, mitt i en av positionerna, som jag absolut inte vet namnet på och inte heller på ett målande sätt kan beskriva, så tittar jag underifrån på mina ben. Alltså på framsidan, och dom är rynkiga. Jag tittade jättelänge, för såna ben har ju inte jag. Men jo då, rynkorna stannade kvar trots gloendet. Jag får erkänna, jag tycker det är jobbigt! Jag tycker varje grått hårstrå är energikrävande, varje morgons överraskning när jag tittar mig själv i badrumsspegeln, man vet ju aldrig vad som kan dykt upp under natten, jag gillar inte kråksparkarna eller andra veck. Kanske är jag ytlig, men då får det vara så! Jag tänker också att varje sak som förändras av ålderdom påminner mig om att livet inte är för evigt. Att den här vandring en dag tar slut och en annan tar vid. Kanske är det det som stör mig mest, för jag älskar att leva. Inte alla dagar men de flesta. Vissa av dom 365 vi får per år kan vara nattsvarta, orkeslösa och tomma. Medans andra dagar helst vill ha en lånebank med timmar för att kunna förlängas. Så är livet, iallafall för mig. Jag funderar ofta om män känner samma rädsla för att åldras. Vi talar ju ofta om att äldre mån får grå tinningarnas charm och med magen växer även pondus. Detsamma hör jag aldrig om kvinnor! Vilken kvinna med magfetma har pondus…? Jag har ärligt trott att denna kamp med kroppens utseende skulle avta med åren. Att jag i takt med tiden sakteliga skulle acceptera att huden blir slappare, brösten hängigare, rumpan lägre och så vidare… Men så upptäcker jag 45 år gammal att det inte är så. Jag kan fortfarande inte se mig i spegeln och känna mig nöjd och det är ju egentligen helt förfärligt! Jag har en kropp som är stark och som funkar, jag har fött två barn och jag kan utan problem springa en mil. Och ändå inte nöjd… Tänk om jag vore lite mer tränad, lite smalare, lite snyggare… Jag hade en grupp med kvinnor för cirka ett år sedan som träffades under rubriken ”Om du inte tar hand om din kropp, vart ska själen då bo?”. Den yngsta runt 40 den äldsta över 75. En av våra tio gånger pratade vi om hur vi mår i våra kroppar och vad vi tycker om dom. Jag berättade ungefär så här som jag skriver nu, att jag inte är särskilt nöjd. MEN att jag längtade tills den dag då jag faktiskt kunde se på mig själv och känna mig fin. En kvinna, den äldsta i gruppen, säger då: ”Pernilla jag är över 75 år och jag känner precis som du och jag väntar också på den dagen då jag kan känna mig stolt över min kropp…” Vad är det för fel på vårt samhälle då många kvinnor med mig, och kanske även män, går runt och inte känner sig fina! Det är ju tokigt att idealet blivit ouppnåeligt och känslan av att inte duga blivit normalitet. Det tål verkligen att reflekteras över att många människor från unga år ändå in i ålderdomen känner ett ogillande över vår spegelbild. Sorgligt! Mycket sorgligt! Jag ska fortsätta med mina små yoga-övningar på mattan hemma för att se om ryggen mår bättre och jag får väl lära mig att titta och acceptera skrynklig hud på låren. Det är ju inte hela världen och jag vet att jag är stark. Jag ska också öva vidare på att gilla mig själv och varje ny rynka som dyker upp. Även om det påminner mig om att jag inte lever för evigt på den här jorden…

Bless

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s