När tomhet fyller varje cell

Jag är en riddare. Jag rustar mig vid varje tillfälle och jag klarar mig genom eldar. I askan är min rustning sotad och skrapad men jag står stark. Herregud om det vore så ändå…  Ja kanske önsketänkande ibland. Att rustningen tålde allt och att jag stod lika rakryggad när slaget är över. Men så fungerar ju inte livet. Vi slits och dras, ibland mitt itu och bitarna får samlas ihop av mig själv eller den som står närmst. Just nu är jag ganska hel. Efter två intensiv-intensiva veckor med tonåringar, dop, vigsel, utflykter, semester, brännboll, kärlek så blir det extremt fulla livet plötsligt tomt. I varje cell känns tomheten, dom liksom kapitulerar och sjunker ihop som en bulldeg på jäsning. Men det är värt det. Och det är det viktigaste, att det känns som väl investerad tid att få vara tillsammans kort och intensivt. Att få lära sig att fila av kanterna snabbt och effektivt och att i ilfart hinna ifatt där vi slutade sist. Livet blir som en lavin dessa dagar. Vi hinner knappt prata men vi ler mot varandra i samförstånd vid diskbänken och mellan packandes av picknickar… Och visst är det pust och stön vid vissa tillfällen, iallafall från mig med det otroligt dåliga tålamodet men då finns han som lyfter och bär, som fortsätter le och vara positiv. Han som gör det värt att fortsätta kämpa med både ett hav och en kontinent emellan! Men när alla rest så blir allt iallafall tyst. På riktigt knäpptyst. Att sova själv blir lite läskigt och tiden svår att fördriva. Jobbet blir vattenhålet och vardagen återvänder. Och mitt i lunken denna sommar så kommer döden som en mycket ovälkommen gäst. Mitt i dom nersjunkna cellerna, och tystnaden som var vilsam blir ett vakuum. En jämngammal vän lämnar plötsligt utan förvarning. Så otroligt konstigt det är ibland. Så svårt att förstå, så obarmhärtigt. Ändå är det mitt kall och yrke att förstå. Men ändå, när det slår närmare så faller man hårdare. Grubblandet tar fart, tankarna går till hennes barn, föräldrar och syskon. Jag kan bara betrakta deras avgrundslösa sorg och känna med och för dom. Be. Livet är märkligt. Döden lika så. Båda förändrar livet för alltid för den som står nära. Att få och förlora… Tiden läker, kvar blir ärr som vi får lära oss att förhålla oss till. Våga visa när vi orkar och gömma när vi slits itu. Titta på, när vi behöver minnas… Jag kan säga till dom som rest efter två intensiv-intensiva: vi ses igen… Jag kan säga till Karin: vi ses snart igen… Ta hand om sig till dess det sker…

Bless

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s