#FUCKCANCER

God morgon.

Dom gör något med mig, dessa dagar som är inbokade i arla morgonstund och som tar mig till röntgenapparater och scanningmonster… Den 22 februari 2012 så var det ett faktum att dom skulle bli en del av mitt liv och jag är oerhört tacksam att dom finns…

Den 21 februari flyttade barnen hem till Sverige, jag minns inte mycket mer än  att jag var en trasa, höll knappt ihop. Det blir på något sätt den 22/2 och jag sitter hos den kvinnliga läkaren som säger: I have Good news, and bad news…. Well, sa jag, give me the bad news first.

-You have cancer, that´s the bad news, the good ones is that I know one of the best oncologists in Los Angeles…

Det var den första dagen på det absolut mest bisarra året i mitt liv och som nu liksom fortsätter i stilla lunk. Då med regelbundna operationer, tester, mediciner. Idag med kontroller och tester cirka 2 gånger per år. Men som sagt tacksam, jag andas vilket betyder att jag lever och det är bra! Jag, till skillnad från den som är frisk, ligger hela tiden steget före. Jag får den bästa omsorg. Inte för att jag mår dåligt utanför att jag ska fortsätta må bra! Jag är krass, det vet den som känner mig. Inte alls blödig utan förhåller mig mer till faktum. Nu mår jag bra och förhoppningsvis visar bilderna bara rena fina celler, lymfkörtlar och vitala organ. Jag är lycklig tills dess att motsatsen är ett faktum. Punkt. Jag tar sällan ut varken sorg eller glädje i förskott.

Men som sagt varje provdagen blir en orosdag. Inte igår eller imorgon, bara just promenaden/bilturen dit, sen går det över. Den trasiga känslan ramlar över mig igen och jag känner mig ensam. Kanske är det för att jag inte riktigt tog tag i trasigheten 2012, ni vet när det obearbetade liksom slår tillbaka. Då hade jag inte tid, inte ork, inte vett… Livet blev på ett annat sätt. Akuta operationer, ny på jobbet, resor hem var femte vecka för att vara med mina hjärtan. Ja du kanske kan ana att tiden för att bryta ihop inte fanns. Näsan ovan vattenytan, kallsup, upp igen och vidare. Och vi är starka, jag säger det ofta och jag säger det igen, vi klarar mer än vad vi tror! Urstyrka!

Jag återinstallerade min on/off knapp igen, den som jag så fiffigt utvecklade under min barndom. Den användes tidsvis mycket flitigt kan jag lova. Den är bra att ha även idag. Praktiskt att kunna stänga av känslorna, mörkret för ett tag, inte bra men praktiskt som sagt…Då syns det inte på utsidan att du är sjuk, på bilden 1 månad efter första operationen…

Jag skriver ofta om den nya dagen med nya möjligheter. Nu vet du lite mer varför.

Var rädd om dig. Bless!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s