Att ruskas om och faktiskt ha val!

Idag är det söndag, vilodag visst… Veckan i sig har gett nya insikter och kunskaper. Varje dag är ju egentligen en ny möjlighet till just detta. Insikt, som ger ny utsikt och kunskap som kan twista till ens (van)föreställningar om hur verkligheten ser ut.

Jag undrar om jag har en försenad 40-årskris? Jag sover dåligt, tänker jättemycket och min innersta röst säger till mig att jag står vid ett vägskäl. Jag vet vart den ena av vägarna tar mig men den andra försvinner snabbt bakom ett krön och avslöjar inget mer än att det ser utmanande och lockande ut.

Vad är det som får oss tveka? Vad är det som gör det så svårt!? Det ”enda” som kan hända är ju att jag misslyckas och det är ju inte alls farligt eller hur… Visst är det så, att det inte är farligt att misslyckas? Men jag tvekar, jag famlar och rastlösheten river. Jag har alltid trott att min rastlöshet skulle lägga sig med åren. Men tvärt om! Ideérna står på kö, lust till att utvecklas ökar och nyfiken på livet växer. I takt med allt detta inser jag allt mer ofta att jag är en usel förvaltare. Jag är numera vän med tanken att jag gillar förändring. Men vad är det då som får mig att tveka? Vad plockar fram den dåliga självkänslan och tvivlet på att jag faktiskt kan… Det märkliga är att det kan räcka med att se mig själv i spegeln… Inte kan väl du, tänker jag. Inte så otränad som du är, dom andra både ser bättre ut och ÄR bättre, vem skulle välja göra något med dig… Jag hör en vuxens röst i en liten flickas huvud som säger att hon inte duger alls. Det är väl trist att det ska vara så! Att en förälder som för länge sedan avsade sig uppdraget att vara just det sagda ändå ska få bo i mitt huvud. Ta plats och rum utan att ens ha ett kontrakt eller betala hyra. Jag ser mig ibland så som jag önskar vara: stark, tålig, positiv, en kämpe, men bilden grumlas av självkänslan som inte alltid är på topp.

Jag behöver ruskas om. I veckan blev jag omruskad, berörd och kanske också mindre rädd. Vad hände kanske du tänker… Ja något så enkelt som en begravning som blev fin och ett möte som blev av tidigare än vad som kanske annars skett, på grund av sjukdom. Det händer något när samtalen djupnar och vi stannar upp. Vad är viktigt, vem är viktig och hur vill jag att min Livets bok ska sluta?

Jag vill att min summering ska handla om livslust och mycket glädje. Både som jag fått och som jag kunnat ge. För att få det slutet så vet jag vilken väg jag ska välja. Läskigt? Ja! Men livsviktigt. Försenad 40-årskris eller inte, valmöjligheter och rastlöshet…

Jag bidar min tid, letar lite till och väntar, tar sats och vilar i en vecka där två möten kanske blir det som avgör min framtid…to be continued…;)

Var rädd om dig!

image

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s