Vi har inte rötter, vi har fötter!

Jag tänker ofta på hur rotlös jag är. Hur jag har fler icke-traditioner än traditioner, hur jag aldrig upplever stora bullriga släktkalas, eller firar jul med allt och alla. Mina traditioner får jag i kyrkan. Det är där jag firar min jul och min påsk. Det är där jag gör mig bäst dessa dagar. 9 gudstjänster blev det denna påskhelg. Dramatiska berättelser och stillsamma insikter, smäktande musik, från mörker till ljus. Och visst är det konstigt. Att sakna sammanhang. Då menar jag privata sådana. Jag har två syskon men vi hörs alltför sällan. Pappa har jag inte sett i mitt hem på jag vet inte hur många år. Det var liksom inte så jag hade föreställt mig det. Inte alls. Jag hade nog snarare sett mig i det bullriga och stora. Frågan är då om det är läskigt att vara själv? Både ja och nej får jag svara. Läskigt på det sättet att man inte är saknad. Men sen kan det bara beskrivas som ganska så sorgligt, beklagligt och trist att situationen är som den är. När relationer rinner ut i sanden och det visar sig att blod till och med är blaskigare än vatten. Det är läskigt. Samtidigt har det gett mig ro. Relationer som jag inte trivdes i eller till och med mådde dåligt av är avslutade. Det tog ganska så lång tid innan jag lierade mig med det men när jag väl landade så infann sig ett märkligt lugn. Som att befinna sig i stormens öga. Men innan det lugnet är det tur att vi inte har rötter utan fötter. Vi behöver inte om vi inte vill, växa fast i det som får oss att må dåligt. Vi behöver inte gräva ner oss i det destruktiva utan vi kan med mer eller mindre lätta steg ta oss vidare. Men det krävs mod. Det krävs kraft. Det krävs muskler. För visst är det ibland lättare att stanna. Stanna i relationen, stanna kvar på samma anställning, stanna i umgängeskretsen… Men då ska vi påminna oss om att vi inte har rötter, vi har ju fötter! Dom kan ge oss nya möjligheter, ta oss till nya platser med nya människor och nya upplevelser.

Jag kan ärligt säga dig att utan mina fötter så hade jag gått under. Jag hade varit en våt fläck. Min förmåga att utforska nya platser har gett nya kunskaper, både om mig själv och om andra. Min lust att se det ännu osedda har gett mig perspektiv, nya insikter och utsikter, det har gjort mig stark. Att ha fötter handlar inte först och främst om att fly, kanske är det så jag fått det att låta. Nej inte alls, du kan ju välja en eller flera att vandra med. Det handlar om utveckling. Att ta ansvar för sig själv och andra. Att byta föreställningar och bryta fördomar. Något jag tror blir svårt om vi växer fast. Om vi stelnar i våra vanor och tankar. Om vi av bekvämlighet blir kvar. Men utan lust, utan liv och utan framtidstro. Nej jag vägrar vara rädd. Jag vill liv och lust, inte oro och rädsla som tar över. Så jag vårdar min fötter ömt och ser med nyfikenhet fram emot att se vart de ska ta mig…Kanske mot nya traditioner där det är buller och stök och stort…

Bless…feet

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s