Själen hänger inte på..

Att hålla näsan ovanför vattenytan är en konst! Och inte nog med det, att samtidigt använda både armar och ben till annat än att försöka att hålla just näsan ovan ytan. Fy bubblan vilket slit det är ibland, samtidigt som energin bara flödar mot mig och jag verkligen får nåden att möta alla dessa männsikor. Tiden dom ger mig i förtroende och berättar om sina innersta drömmar, lustar och längtan. Om avgrundsdjup och glädjeskutt… Jag lyssnar, frågar stilla, undrar och samlar. Lägger ditt förtroende i mitt allra allra innersta. Men du får be mig… Jag vill inte tränga mig på. Hemligheterna, smärtan, sorgen, frågan, längtan… Allt är ditt tills du väljer att sätta ord på det…

De senaste 7 dagarna, galna! Eufori blandad med eländes elände. Moll och dur i en salig blandning och jag måste ta ett steg tillbaka och förundras. Hur hamnade jag är? Hur kunde livet leda mig hit? Mind-blowing!

En person jag träffade i måndags kallade mig maskrosbarn. Hon spelade hårt på mina strängar så till och med mitt innersta rubbades. Hon var direkt: vad får dig att gråta Pernilla? Inte mycket, blev mitt svar… Jag har en på och av knapp här bak hör jag mig säga. Den lärde jag mig att hitta redan som väldigt liten. Livet ska överlevas och om man har nåden även levas… Jag har lärt mig att leva! Ta vara på tillfällen, hitta glädje och att dra gränser. På så sätt har livet varit gott på många sätt. Mot ett maskorsbarn.

Nu är livet dom jag älskar och blir älskad tillbaka av. Och jag inser att det gått ganska så bra. Jag övar mig ständigt att låta bli den där knappen, låta bli att stänga av och väga känna efter. Det enda som kan hända är väl att jag bryter ihop, men det ska visst vara bättre än att bita ihop.

Just nu är själen lite på efterkälken. Ni vet man kan se något som hänger och slänger hit och dit bakom en människa och som krampaktigt och komiskt försöker hänga kvar. Det är min själ. MEN jag vet att snart, sen, inom kort, bakom nästa hörn så kan jag sakta ner, sen, kanske… Å andra sidan så kanske själen får hålla ett högre tempo. Jag har lärt mig att tiden ibland är begränsad och kan ta slut bara så där. Så mycket jag vill hinna, göra, uppleva, känna….

Det är en konst att hålla näsan där, precis ovan ytan. Det är också spännande och en utmaning, aldrig aldrig någonsin skulle jag kalla det ett problem. Och själen, ja den hänger där den hänger, snart ifatt, snart i fas…förvirrat!

Pöss Pöss

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s