Ett uppvaknande och känslan av en käftsmäll…

image

Sverige brinner och det känns som om det bara handlar om dagar innan människor och inte bara byggnader förolyckas. Idioter och inkrökta människor som inte kan tänka längre än till sig själva utgör en fara. Vem tar ansvar och hur ska det sluta? I tisdags så körde jag ut till transit-boendet i Ljungbyhed. Där finns idag cika 700 människor. Jag anländer i mörkret, det är 5 grader ute och belysningen är minimal. Jag stannar bakom två stora bussar och jag förstår snabbt att jag kommit precis samtidigt som nyanlända som långsamt och med oroliga blickar stiger av. En ny ort i ett nytt land… Den minsta passageraren är ungefär 2 månader, en liten flicka i tunna kläder som vilar med stora ögon under mammas skyddande sjalar. Det blir surrealistiskt, overkligt och det känns som en krigszon. Frivilliga i gula västar gör allt för att göra sig förtådda. Papper ska visas, rum anvisas och kaos ska bli ordning. Vilka hjältar! Ja alla dessa volontärer är hjältar. Dom springer, dom släpar, dom fixar och jobbar långt över heltid. En av männen kommer fram till mig och utbrister: Vad glad jag blir att se dig här. Precis vad vi behöver! Inte bara dom som kommer hit utan vi som jobbar behöver avlastande samtal. Jag gråter varje dag… Han hastar vidare.

Jag blir omtumlad, rörd, rädd, känner mig otillräcklig. Alla känslor rinner över. Jag försöker prata med människorna som finns runt omkring mig. Vi pratar med hjälp av google translate… det tar tid… men vi kan prata. Enkla frågor så som: var kommer ni ifrån, hur länge har ni rest, kommer du ensam…?

Därefter bestämmer jag mig för att bli godman för ett eller flera ensamkommande barn. Det är det MINSTA jag kan göra. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Imorgon åker jag dit igen, bilen är fylld till bredden av skänkta skor och kläder. Vänner följer med! Pia kör från Barsebäcks hamn, Monika från Laröd med tjejerna, Sofia har samlat i fotbollsalaget och bidrar med mycket, damerna i gemenskapsgruppen (ålder 61-91 år) kommer med bidrag nästa vecka…

Jag gråter hela vägen hem från Ljungbyhed. Jag är omskakad…fått en rejäl käftsmäll och ett uppvaknande. Bilder från TV och tidning blev på riktigt!

Ingen kan göra allt men alla kan göra något..

Ingen insats är för liten, de goda kärleksfulla krafterna måste synliggöras. Vi måste vara starka. Var rädd om dig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s