Ett virrvarr och lite ilska!

Vad driver dig framåt?  Vad triggar dig till äventyrligheter, töjande av gränser och tolerans? Vad får dig att gå utanför alla ramar? Vad drömmer du om? Ärligt alltså, på riktigt. Om du tar i ända från tårna! Jag tänker att vi oftast drömmer så där lagom. Vi vill liksom inte vara för mycket eller gapa över det som kanske känns övermäktigt. Jag tänker sluta med det! Jag har bestämt mig! Jag ska drömma större, våga mer, lyda mindre och skita i vad folk tycker. Jag är så trött på alla dessa människor som gör sig större på andras bekostnad. Som inte kan se sin egen roll och fokusera på den, utan har ett behov att växa endast när han eller hon får trycka ner den andre. Som om den andres litenhet bidrar till den egna storheten. Sjukt eller hur? Ställer du dig en bit ifrån så inser du att det vi håller på med i mångt och mycket är galet och i slutänden ganska så meningslöst. För vem är jag i din litenhet, hur mår den som ständigt ser ner på andra, eller för den delen den som ständigt förminskar sig själv för att med rädsla snegla uppåt? Hur svårt ska det vara att uppföra sig som folk? Att se med nyfikenhet på den du möter, se med omsorg på arbetsinsatser, se med ödmjukhet på skeenden som alltid förändrar. Detta oavsett om det blir på ditt sätt eller ett annat. Det kan bara bli annorlunda och annorlunda är bra. Våga vara modig! Våga ta striden! Våga vara ärlig! Våga leva som om varje dag var den sista och att den du möter är den mest unika människa som kommit i din väg… Har du förmånen, privilegiet att leda andra för att arbetsgivaren sett egenskaper i dig som kan föra andra framåt så är allt det ovan skrivna till dig! Som chef eller ledare har vi ett ansvar. Vi ansvarar för andra människor mående, växande, det själsliga måendet helt enkelt. För gör du ditt jobb så blir arbetsplatsen en energikälla där idéer frodas och flitighetens lampa lyser. Du ger av dig själv och andra växer. Enkel ekvation men klurigt att alltid leva upp till. Men ansvaret är ditt och klarar du det inte så be om ett annat uppdrag, var prestigelös. Att inte lyckas måste ju slita även på ledaren.  Och till dig som inte är ledaren/chefen: våga ge feed-back. Det ska en bra chef tåla. Alla kan ständigt bli bättre eller hur? Var modig, dröm större och lev som om du menar det. Livet går inte i repris! Jag har funnits nära så många gånger där OM JAG BARA HADE…, är något av det sista en människa tänker innan döden omfamnar. Så sorgligt. Inte vill du leva så? Nej lev med mod och kärlek, omtanke och i ögonhöjd med dom du möter. På jobbet, hemma, i nya eller gamla sammanhang. Att vara snäll är inte alls dumt kan jag lova. Varje människa bär på en historia som inte alltid syns , alla har vi våra berättelser och livshändelser som formar oss både på insidan och utsidan. Våga vara våghalsig. Speak out! Be a blessing! Take care! #förmyckettankarihuvudet #vågavarastark #lovelife och mycket mer. Oj vad det snurrar i skallen!

 

Annonser

En röst i natten

En ny arbetshöst ser jag i mitt framtidsfönster. En ännu otrampad stig där kartan ännu är outforskad. Valen vi gör som påverkar inte bara här och nu utan för evigheters evighet. Jag har valt. Valt att avsluta för att börja om. Det är inte första gången, och säkerligen inte den sista. Hösten blir i kalendern av en annan karaktär. Annorlunda resor, längre till arbetsplatsen, nya kollegor, spännande utmaningar. Och jag ser med både spänning och skräckblandad förtjusning fram emot en ny start, ett nytt uppdrag. Man vet vad man har men inte vad man får, säger ordspråket. Sant. Men valet är ju alltid ditt! Du har rätt att säga ja eller nej, stanna eller gå vidare. Många människor säger att dom uppskattar förändring. Sanning är att det stämmer så länge förändring inte påverkar dom själva. Jag har förändrat och byggt i 4 år i Klippan, sammalagt drygt 11 år som kyrkoherde. Det är ibland fantastiskt och underbart och ibland alldeles förfärligt slitigt. Att ha ett uppdrag och i det många medarbetare som ibland inte vill, inte har förmågan eller helt enkelt bara skiter i vilket. Till dom brukar jag säga att det kanske är dags att söka ny tjänst. När förtroendeuppdraget (vilket är min syn på att inneha en tjänst) inte längre handlar om att jag har några skyldigheter utan bara rättigheter. Jobbet är mitt alldeles egna och jag gör minsann som jag vill. Vem behöver lyssna på den som har mandat att bestämma… Jag möter det ofta i flera sammanhang och jag får erkänna att min förståelse för denna typ av beteende är låg. Jag har i alla fall kommit till en punkt där jag känner att jag måste få ny luft under vingarna, nya utmaningar och ny stimulans. Jag är ingen förvaltare, det är därför dags att bryta ny mark. Så just i detta nu sitter jag på tåget upp till Uppsala. Nytt uppdrag, nya kollegor, nya utmaningar. Så läskigt, så spännande. Det är med stor ödmjukhet jag nu inser att det står Utlandschef på  visitkortet. Overkligt. Det är i stunder som denna rösten i natten upptar tiden då jag egentligen skulle behöva sova. Rösten som vrider och vänder, ifrågasätter och är kritisk. Rösten som påminner om att man vet vad man har men inte vad man får. Nätterna blir inte vilotimmar utan vridatimmar. Och rösten far över hela livet. Både historia, nutid och framtid. Och har du själv hört rösten så vet du att där i mörkret så blir allt bara ja just mörkt. Det är som om det slukar alla goda idéer, allt det fina och ljusa. Jag skapar sällan bra saker där under nattens mörkaste timmar när jag är inne i dessa sova-lite-perioder. Slitigt är vad det är. Men vad finns det för alternativ tänker jag när ljuset kommer. Vad handlar livet om egentligen? Såklart beror det på vem du frågar men OM du frågar mig så handlar det om att bidra. Bidra i det lilla och det stora. Det handlar om att ta ansvar, det handlar om självutveckling och reflektion. Jag hade aldrig klarat att leva på annat sätt. Ibland blir det fel eller annorlunda men då är det egentligen inte svårare än att göra om och göra rätt. Den som hela tiden lever med prestige och fasad tröttnar snart. Vem orkar bära masken hela livet? Roller har vi många, så är det, men att leva bakom fasader blir livsfrånvänt anser jag. Kanske tycker vi olika, och det är ju så klart som det ska vara det också. Nåväl, en ny tid står för min dörr. Jag ska med spänning glänta på den och med nyfiken träda in i nya rum och sammanhang. Ett nytt ledarskap som garanterat kommer att pröva mina förmågor. Men som sagt det är utveckling. Rösten i natten brukar tystna när bitarna faller på plats och rutiner hittar former som fungerar. 06.32, en ny dag gryr. Ett nytt äventyr tar sin början. Jag ser fram emot många nya möten med medarbetare över hela världen. Vilken historia har dom att berätta, vilka avtryck kommer dom gör i mitt liv, som gör att jag utvecklas…

Bless

Stålkvinnan och om hur det är i den stora ensamheten

Jag är en social människa. Jag tror dom flesta som känner mig kan hålla med om det. Trots det så har jag bara en handfull nära vänner och dom är inte bara, dom är allt! Min familj är väldans liten och jag älskar dom över allt! Våra barn, min man, mina syskon och deras familjer. Dom är navet i min existens. Jag är nu i Holland. Det är fint här. Det bisarra är att jag har cyklat hit. Vi började i lördags eftermiddag, i Helsingborg, med hundratals människor som vinkade och önskade oss lycka till på färden. Så börjar resan med nästan 50 personer ner mot Paris, där vi ska landa på lördag. Allt för det viktiga ändamålet att samla in pengar till Barncancerfonden. Då, mitt i denna klunga av älskvärda, underbara, galna människor så väller den över mig. Den sköljer över hela mig. Jag kallar den den stora ensamheten. Den där ensamheten som bara kommer över mig, och kanske dig, när du befinner dig i ett sammanhang där allting egentligen bara är bra… Den stora ensamheten för mig, handlar nog egentligen om livssorg. Du vet när du befinner dig på en plats eller ett tillfälle som du vill dela med dom du älskar och så fattas några ändå när tillfället väl kommer. Vid dom här tillfällena, och nej dom är inte så många, så saknar jag min mamma, mina syskon som bor långt bort, min man och hans barn. Jag kan känna sorg över brustna relationer, över val jag gjort. Ja egentligen vad som helst. För i den stora ensamheten bestämmer inte jag, det gör mitt allra allra innersta. När den slår till ja då gråter jag. Och det vet ni som känner mig att det gör jag sällan. Men nu kan jag inte värja mig. Lyckan är total på Sundstorget i Helsingborg men bortom Landskrona så har den euforin sköljt bort i det strilande regnet. Men det är varken farligt eller på grund av andra människor det inträffar utan bara för att livet är trasigt och vissa situationer påminner om att det är just trasigt. Men den stora ensamheten får snabbt ge plats för annat! Kärleken, ljuset, positivismen tar över, tokigheterna är fler än tragiken och värmen tar plats. Och vi cyklar på. Det är liksom vårt uppdrag den här veckan. Jag behöver inte tänka på något annat än att hålla pedalerna igång, även om det i sig kan kännas som en nära-döden-upplevelse i motvind eller ösregn. Tre dagar har det tagit oss att trampa genom Tyskland. Är inte det galet? Kan ju inte finnas en enda vettig människa som gör detta frivilligt? Eller är det det vi är? Vettiga? Tar vi chansen att leva fullt ut? Tar vi chansen att göra något riktigt bra för någon annan? Tar vi chansen innan det är för sent och vi inte längre orkar? Jag tror det är så! Vi nyttjar livet lite mer till max. Då blir jag stålkvinnan på köpet. Inte för att jag är stark utan för att mina lår är lika hårda som två metallplåtar. Jag kan inte ens röra vid mina ben för musklerna skriker om nåd. Det är inte bara min rumpa som värker längre utan det är liksom ”hela paketet”. Imorgon ska vi upp i bergsmassiven. Jösses om jag uttrycker mig milt. Jag är halvvägs. Halvvägs från början eller halvvägs till målet… Den stora ensamheten är som sagt borta. Nu finns bara gemenskap och omsorg. Dom bästa av vänner ser jag ju snart, jag kommer ju hem på söndag. Med mig hem har jag en hel drös nya kämpar som jag vill fortsätta ha i mitt liv, ofta och länge! Livet läker när man får nåden att vara med goda människor. Coolt tycker jag och tacksam är jag, varje dag för så mycket. Imorgon när jag vaknar hoppas jag att mina muskler fattat att jag är en stenbock som ska bestiga berg. Jag får återigen fjärilar i magen, men det är härligt, det är ett tecken på att jag lever!!!
Bless pöss!!!

-5 dagar och om att ladda i ryggläge

Har du inte fjärilar i magen frågar bästa vännen. Nej svarar jag mellan hostattack och sprängande huvudvärk. Men kan du verkligen cykla säger hon, det är ju bara 5 dagar kvar till avfärd. Den tanken har inte ens slagit mig. Vad då inte cykla! Klart jag ska cykla. Anledningen till hennes fråga är att jag i skrivandes stund ligger nedbäddad i soffan och  har gjort sedan i fredags. Influensa grande kan jag lova. Har inte varit så här sjuk sedan hösten 1900-nånting. Galet. Så uppladdning inför 120 mil sker med alvedon, echina gard och örtte med färsk ingefära. Man kan vila sig i form har jag hört… Men oj vad detta ska bli spännande. Jag längtar och väntar, jag hoppas solen kommer lysa på oss varje dag och att det blir medvind hela vägen ner till Paris. Hoppas kan man alltid eller hur?! Jag tänker att jag får koppla på pannbenet helt enkelt, så länge jag är feberfri och kan andas utan att hosta så blir allt bra. Och jag har ju mina vänner i laget. Som verbalt kan knuffa mig över den högsta bergstopp. Jag lovar, jag har hört dom babbla i 10 månader! Underbara människor. Det är då jag inser att vår tid tillsammans krymper och vi närmar oss målet och om det sägs så är det resan som är mödan värd och jag kan hålla med. För vilken resa! Genom asgarv och tårar, svett och kyla, regn, sol, hagel och snö. Det ger en gemenskap utöver det vanliga. Det bygger omsorg och omtanke. Det bygger självförtroende och självkänsla. Det ger mervärde och minnen för livet. Så tacksam är jag för detta. Jag klurar på om jag ska söka nästa år igen. Jag har inte bestämt mig ännu, det är några andra pusselbitar i livet som ska falla på plats, men sugen är jag. Så sugen att jag redan skapat ett konto för att kunna anmäla mig till Vätternrundan nästa år. Och DET hade jag inte kunnat se framför mig för ett år sedan. Jag Vättern runt, även det känns galet och samtidigt så spännande och inspirerande! Livet är förunderligt och föränderligt,  om du vill. Du kan ju också bara sätta dig ner och inte göra något. Valet är ditt och möjligheterna finns där för alla. Man väljer ju själv på vilken nivå man vill lira eller hur. Våga utmana dig själv, det gjorde jag genom att ansöka till Team Rynkeby då jag aldrig suttit på en racer innan, inte cyklat längre än att damtrallan gett mig ont i rumpan. -5 dagar, iiiiiiiiiiiiii! Kom snälla och peppa oss på lördag. Klockan 13.00 på Sundstorget i Helsingborg. Då drar vi söderut by bike. Som sagt inga fjärilar ännu, men dom kommer kanske när hälsan vänder åter. Var rädd om dig, tänk på oss. Uppdatering längs vägen kommer!

Pöss, bless!

I liv och död…

Vissa dagar, vissa tider, vissa stunder i livet är man mer känslig. Det första barnet jag begravde var för 11 år sedan. Så tagen, så rädd, så oförberedd… Idag begravde jag ännu ett barn av fler under årens lopp och fortfarande tagen, så rädd, så förberedd… Livet liksom kastar sig över en när det händer. Och samtidigt så skapas inte utrymme för att ”bara” göra det på en arbetsdag. Morgonen börjar med överfylld kyrka. Förväntansfulla barn och föräldrar. Sommarlov står på agendan. Den blomstertid och tal av rektorn. Som det ska vara. Precis så. Och vi skrattar, det är högt i tak. Vissa går på sitt första sommarlov någonsin. Lika stort som första skoldagen! Så vidare… Ett barn ska begravas. Jag blir alltid orolig i kroppen inför dessa begravningar. Jag känner med, för och allt däremellan med föräldrar, syskon och anhöriga. Så mycket som gått i kras. Väntan, längtan, kramar, bära, hålla, pussa, visa.. så blir det inte så. Livet trasas sönder, inget blir som förväntat. Upp blir ner, gott blir ont, vad är mening, vägen kröks, blir till tvärnit! Idag sitter jag nästan hela gudstjänsten. Jag vill sitta nära. Både barnet och föräldrarna. Allt annat hade känts märkligt. I dom här stunderna vill du vara nära, så nära du bara kan. Och det gör ont även om jag inte är drabbad. Sorgen skär genom alla led och tårarna får blinkas bort. För jag är inte drabbad! Jag vill bara krama dom och säga att allt blir bra men det går inte för deras liv är sönder, trasigt, meningslöst… just där och då. Jag pratar om saker som kan hela, jag pratar om kärlek, omsorg, tillit. Det som kan få det öppna, blödande såret att läka. Inte för att försvinna, utan för att bli ett ärr. Ett sår som läkt , ett synligt ärr men fint… Inget kan ta bort deras smärta och jag har en uppgift. En arbetsdag som rymmer livets skiftningar. Som rymmer den mest euforiska glädjen hos barnet som får medverka på sin första skolavslutning till den djupaste av sorg hos dom som mist sitt barn. Mitt i stormens öga. Full av tacksamhet och ödmjukhet. Livet! Väskan är packad. På lördag fyller en av mina allra allra bästa vänner 50. Hur gick det till? Vi firar, livet, med ödmjukhet och oerhörd tacksamhet.. på annan ort. Pöss, bless…ta vara på din stund på jorden…

SJUNG OM STUDENTENS LYCKLIGA DA´R

Ja nu stojas det och stimmas det i städer runt om i Svea rike. Hattarna höjs mot skyn och oövervinnerliga är dom, ja studenterna. Och det glittrar och skiner av ännu vita klänningar och stärkta skjortkragar. Precis som det ska va! En milstolpe i livet och vi behöver riten för att kunna passera. Gå vidare och sätt en bock i kanten. För vissa är skolan slut, på riktigt, för alltid. För andra är det en språngbräda ut i det som sedan leder till yrkesval och karriärer, det handlar om ett mellanmål innan resan ut till universitetsvärlden börjar. Och det är ljuvligt underbart pirrigt. Även för en gammal kärring som mig. För trots att det är oceaner av tid sedan jag själv svingade mössan och vrålade om lyckliga dar så minns vi väl det, eller hur? Och det känns med handen på hjärtat inte alls som om det gått 27 år… Det är speciellt och det är viktigt! Lika viktigt är det att fira studenten som alla andra högtidsstunder i livet. Det är på dessa händelser vi hänger upp vår tillvaro och spinner livets väv. Det är milstolparna som ger oss perspektivet och som gör att vi kan relatera över tid för hur skulle livet annars te sig. En enda utdragen tråd, inga toppar och inga dalar, inget att relatera till och inget att hänga upp minnesbilderna på. Då blir ju livet ganska monotont och tills sist utan mening. Så fira på alla unga! Idag är er dag! Morgondagen får bära sina egna bekymmer helt enkelt. Idag är du både kung och drottning, du är en lyckofigur och du äger. Du har kommit ett steg in i vuxenlivet med allt vad det innebär och jag hoppas innerligt att dagen, kvällen, natten blir ett minne du med leende läppar kan se tillbaka på. Hoppas du blir firad med stil. Hoppas du får njuta sista kvällen med gänget. Hoppas sommarnatten blir ljum och varm. Hoppas du får dansa natten lång med blommor i håret. Som sagt morgondagen får bära sina egna bekymmer… Sjung om studentens lyckliga da´r, låt om oss fröjdas i ungdomens vår! Var rädd om dig, imorgon är en annan dag. Ingen skola mer! Nya äventyr väntar! Bless

MOM-WOW

Det är ingen som sagt det skulle bli lätt. Inte vad jag minns i alla fall. Ups and downs, sams, osams, lika, olika. Men trots alla olikheter, tankar och allt där emellan så älskar jag dom gränslöst och framför allt förbehållslöst. Barnen är mitt hjärta och min smärta för jag vill dom bara gott och så klart att allt ska gå bra i livet! Oron när kväll blir till sen natt, oro när jag ser hur världen förändras, oro för utanförskap och instängdhet, oron för krossade hjärtan och famlande. Oro för att vara för sträng eller för mesig, att dra gränser som är tydliga eller bli kallad curling-förälder… Det är som en torktumlare och runt åker jag! Med armbågar och ord skyddar jag dom, mot allt. Eller snarare jag önskar jag kunde, ja skydda mot allt, all ondska, allt det vi vet finns men som ännu bara är en förnimmelse hos dom. Dom vi älskar…  Oron måste jag lära mig att hantera. Det funkar inte att inte sova, det funkar inte att vara en igel som hänger sig fast och tro att det skyddar! Effekten kan bli den motsatta: hon/han drar sig undan, klipper banden, vägrar svara, vägrar berätta. Min äldsta dotter har fattat grejen. För ett år sedan stod det MAMMA med ett hjärta när jag ringde. Den tiden är passerad kan jag meddela. Idag står det, kanske med all rätta, när jag ringer: SVARA FÖR FAN! Och jag får erkänna, jag ringer sällan bara en gång. Kanske snarare 10-15 gånger MEN inte bara till henne utan till ALLA som inte svarar! Men hon måste svara… För gör hon inte det så kommer dom mörka tankarna om vad som hänt, vart hon är och med vem och det är så oerhört läskigt. Du vet i mörkret så blir det lilla gigantiskt och fem minter känns som fem timmar, speciellt om hon inte svarar! Och oron blir till ilska som sen går ut över henne märkligt nog. För jag älskar henne och litar på henne så att bli arg är ju bara dumt. Hon är på fest och har roligt och vill ju inte att SVARA FÖR FAN ska ringa konstant. Men jag är hennes, deras mamma, deras MOM som upp och ner blir WOW! Tänk att alla vi mammor är WOW. Klart tänkvärt, för dom flesta av oss skulle göra vad som helst för våra barn. Och det är WOW-faktor på det. Jag längtar bara tills den dag då dom båda upptäcker det också! WOW där är min MOM! Att vara mamma är en balansgång, ett vinglande mellan snuttifiering och släppa taget. En balansgång mellan strypkoppel och springlina. Vi vill ha koll och låta dom leva livet, precis som vi gjort. Men som bästa vännen sa: världen har förändrats sedan vi var i samma ålder och visst är det så. Det läskigaste vi kunde stöta på i Köping var alkisen Walle eller Bull med emaljögat. Idag är en annan tid. Så SVARA FÖR FAN kanske är mer befogat än för 30 år sedan. Jag är, tycker jag en ganska cool MOM, WOW. Jag tar inte ut oro i förtid, ja om du frågar mig alltså. Döttrarna kanske har en annan bild, men jag hävdar att så är det. Att vara orolig är att älska, men vi får passa oss så vi inte älskar så mycket att det blir ett avstånd, där ungdomen känner sig kvävd, drar sig undan. Då har ju kärleken skapat distans istället för närhet. MOM är WOW i rätt dos. Att vara tonåring handlar om att upptäcka, att utforska, att leva helt enkelt. Och vi har alla varit där. Och våra föräldrar hade varken mobiltelefoner, hitta-mina-vänner-appen eller sociala medier. Herregud hur överlevde dom? Hur överlevde VI? Ta ut oron först när den är befogad! Prata med din ungdom, skapa förtroende och bygg en tillitsfull relation som INTE handlar om kontroll. Då svarar hon/han och vågar till och med berätta att det står SVARA FÖR FAN istället för mamma hjärta… Tillit är tusen värt. Kärleken är underbar men den kan också bli ett hinder. Tonåringen bryter sig loss precis som hen ska. Och vi stretar emot allt vad vi kan i hopp om att få behålla vår lilla unge för evigt…Bless, good luck och pöss…