Ordlös, rotlös, hemlös och sanslös.
Gränslös, formlös, minutiös och slapphög
Längtandes, väntandes, vilandes och rusandes
Storhet, litenhet, aningslöshet och hemlighet
Oroligheter, skämtsamheter, oförskämdheter
Världspolitik, abortklinik, träningsteknik
Vi fyller våra liv med olika ismer, heter och des och tik
men ingen bryr som vem den andra är lik
egoister vi, vi vandrar alena, men jag tror gott, inte kan väl någon ont vilja
mena…
Nu sitter jag här, snart sensommar,. Inga gula löv av höstliga vindar men dock något gulnande på grund av en torr sommar. Livet är förunderligt tänker jag ofta. Jag har inte haft semester, ledig en dag efter fyra veckors konfirmationsläger och innan start av nytt jobb. Sliten, urlakad och smått förvirrad är väl känslan kort sagt. Mitt i allt stod ett orenoverat kök, en vattenläcka och byggdamm i varenda vrå. Huset blev fyllt till bristningsgränsen av tonåringar, hundar, make, snickare, målare och elektriker. Varav jag älskar make, och alla tonåringar och hundar och njuter av deras sällskap. Jag som dammsuger delar av bostaden minst varje dag mår dåligt av kaoset. Mår dåligt av dammet, mår dåligt av röran, av en brummande kyl i sovrummet och kaffebryggarens placering inne i badrummet. Jag mår dåligt över att behöva diska i handfatet och laga mat på omoderna kokplattor. Det knyter sig i magen och en ångestliknande känsla smyger sig in i varje cell. Och jag blir nästan som frånvarande, orkeslös, passiv. Känner inte igen mig själv utan fastnar i maraton på Netflix. Slöseri med tid och liv. Jag klarar inte av att njuta, vara närvarande utan flyr i tanken och blir högst frånvarande och sorgsen. Jag har inte tränat sedan april på grund av en knäskada så mitt i oredan så finns en stor otrivsel med min ork och min kropp. Så ja rubriken är ur flera perspektiv sann: en alldeles bedrövlig sommar. Inte ens en måndag som denna är en bra dag för nystart och omstart. När livet ter sig så här det är då dom smyger sig på, sakta och lite avvaktande. Jag har lärt mig att hålla dom på avstånd så länge jag bara kan. Men dom är listiga och vet sina vägar in dom där flyktkänslorna… Dom får mig att fullkomligt dammsuga nätet efter öar att köpa, hotell att driva, hus att renovera, nya länder att bo i, och så vidare. Samtidigt så vet jag att det inte hjälper. För visst är det så att det på nya kontinenter och alternativa boenden även där samlas damm och blir kaos då och då. Men dårskapen är ibland starkare än klokskapen. Jag ska nu sitta lugnt i båten och vara fokuserad på höstens göromål. Nytt jobb, nya utmaningar, nytt kök. Vad mer kan jag begära? Jag ska lära mig att sjunga nöjdsamhetens lov för en gångs skull. Jag ska, jag ska, jag ska… försöka. Varför är det så att vissa av oss aldrig blir nöjda medans vissa kan gå ett helt liv i samma mylla, samma arbetsplats… ett sting av avundsjuka måste jag erkänna. Att vara förnöjsam, ja det önskar jag att jag hade drag av iallafall. Inte den ständiga förändringsprocessen, inte det ständiga flödet av idéer eller tankar, inte behovet att att ha en plan för framtiden. Men så är det och det är jag. Snart 50 år och fortfarande den människan. Trodde nog i mitt stilla sinne att det skulle avta med åldern. Men en alldeles bedrövlig sommar kanske kan ge en alldeles fantastisk höst! En vilsam, lugn och sansad tid. Eller inte. Vad vet jag, nu sitter jag här och njuter. Njuter av sensommarens lagom värme och smider planer för kommande år. Det ser spännande ut. Vi får se vika idéer som sjösätts och vilka som skrotas. Oavsett så känns det inspirerande. Hoppas din sommar varit fin. Bless!
Fenomenet kanske alltid har funnits men det är i modern tid det fick ett namn. I vårt moderna civiliserade samhället finns nu begreppet the bystander effect – på svenska kallad åskådareffekten. Och visst är det märkligt att det finns ett sådant begrepp. Överhuvudtaget! Och inte nog med det det finns en innebörd i det som är än mer skrämmande. The bystander effect visar att ju fler människor som ser eller vet om att någon far illa eller behöver vår hjälp, desto mindre blir sannolikheten att vi faktiskt hjälper till. Ja du läste rätt, ju fler som ser eller vet desto mindre är sannolikheten att vi hjälper till. Det är ju förfärligt. Det har visat sig att vi är rädda. Vi är rädda att avvika från gruppen, vi är rädda att kanske själva bli utsatta, vi är rädda för att göra fel, göra annorlunda, vi är rädda… Det är då dom får härja fritt. Människor som redan i livet blir till demoner. Män-niksor som tror sig ha rätten att fördärva, förminska, förödmjuka, den andra. Det finns människor som vill illa. Idag, igår och många andra dagar så berättas livshistorier om just detta. Det som nu väcker tankar och engagemang är SVTs Älska mig för den jag är, dokumentären om Josefin Nilsson. The bystander effect – många har vetat så länge, men han, som tagit sig rätten står kvar. Svinet som blir som uppblåst, svulstig äcklig när han skräms, fyller med skräck. Vad är det för fel? Och dom finns kvar. Han är bara en. Han är igår och idag, imorgon kommer det nya förövare. Har dom skrämt skiten inte bara ur den dom utsatt, utan även etablissemanget? Har dom brutit ryggraden även på själva systemet? Genom att dänga tillräckligt många i väggen så får man som man vill! Något triggar, något flyttar maktpositioner. Inte bara på dom drabbade bryts ryggraden, det som ska bära oss, utan på oss, vi som står bredvid, tysta, bekräftande…Vi bryts också, vi kan inte längre stå rakryggade och säga att vi gjorde vad vi kunde. Idag drar vi oss inte för något. Vi filmar den som dör, vi tittar på när någon misshandlas, vi byter sida av gatan när obehaget personifieras. The bystander effect. Tänk att det har ett eget namn! Ikväll ställs inte bara föreställningen in, ikväll läggs pjäsen ner. En ensemble får ta skott, inte han. Historien upprepar sig, inte bara där utan överallt. Man kanske skulle ha erbjudit honom hjälp för 20 år sedan, eller ställt det som ett krav…? Men det är lätt att vara efterklok. The bystander effect – ett obehagligt fenomen. Det är dags för handling. I Josefins ansikte ser vi så många fler kvinnor, andras berättelser som aldrig kommer berättas. Vi lever i en omvälvande tid, en tid där kommer bli än svårare att gömma sig. Så jag hoppas vi fortsätter att resa oss upp, göra våra röster hörda, vågar gå till handling, vågar bryta the bystander effect. Det är väl då och endast då vi blir starka nog att förändra världen… bless…
Har du tvekat någon gång? Du vet när hela kroppen säger KÖR, GO FOR IT! Men fötterna står som fastgjutna, hjärnan slår av och man hamnar i en form av energi som är explosiv, men fast står man/jag/du. Fastgjuten i betong-känsla. Vad krävs för att du ska våga ta steget, göra hoppet, kasta dig ut? I dagarna funderar jag till 99% på just detta. Vad vill jag, vart ska jag, och hur kan jag nå dit jag. Vilka faktorer behöver jag för att borsta upp mig. Jag landar hela tiden i modet. Jag behöver mod för att göra det jag vill och nå den nivå jag vill ligga på. Jag behöver positiv energi som bär och drar fötterna ur kvicksanden, jag behöver både självförtroende och självkänsla för att våga bryta gamla mönster och istället bryta ny mark. I det vägskälet står jag idag. Jag har ett uppdrag med ett slut och just nu är det dags för vägvalet. Jag har energin att göra det men har jag modet? Modet att helt välja en ny otrampad stig? Modet att inte längre ha en fast anställning? Modet att betrakta mig själv med ett helt par nya ögon… När jag skriver så pirrar det i kroppen för jag vill så gärna! Jag längtar ut, bort och ser nya vidder öppna sig. Men som sagt modet. Har jag det som krävs? För att lyckas så krävs det att vi tror på oss själv. Det är inte den andres tro på dig som får dig att lyfta utan det är att du tror på dig själv. All uppmuntran är av godo men det är du som till sist ska välja riktning, ambition och nivå. Mitt i all tankeverksamhet som strävar framåt så stannar man kanske upp och undrar hur det ska gå. ”Inte kan väl jag, inte ska jag göra det”, det är väl bättre att fortsätta med det jag gjort dom senaste 20 åren och inte klura mer på det. Eller hur funkar vi så, tvivlet på oss själva vill överrösta den där idén, den där rösten som vill annat, som vill bryta sig loss. Jag har bestämt mig för att kväva den som viskar så i mitt öra. För jag vill annat! Jag vill utveckling och jag vill våga leva i nyfikenhet även om någon annan säger att det inte går. Det gör det visst! Så många andra har ju klarat det innan så varför skulle inte jag? Jag har några månader kvar innan hoppet ska göras. En ny dag, en ny möjlighet och en helt ny bana. Så spännande. Så läskigt. Så inspirerande. Nyfiken är jag. Längtar redan! Bara lite ostrukturerade rader. Kanske blir det något av detta som vi pratar om imorgon när jag blir intervjuad live av JJ… Spännande! Var rädd om dig. Bless!
Är du lycklig? dyker det plötligt upp i en konversation på messenger. Spontant tänker jag javisst är jag lycklig. I samma spontanitet och andetag så hejdar jag mig en stund och tänker efter. Är jag lycklig? Är DU lycklig?… Vad är då lycka? Är lycka att vara lyckosam, att vara framgångsrik, vad är då framgång? Är lycka att ha en familj, att leva ensam, att fylla livet med tid eller tiden med liv? Så många funderingsvägar att gå för tre ord: Är du lycklig… Jag är lycklig. Jag är lyckligt lottad. Jag har allt det basala som får oss människor att må bra i grund och botten, jag behöver aldrig vara varken hungrig eller törstig, aldrig vara orolig för att mitt hem ska tas ifrån mig eller kanske till och med stå utan tak över huvudet. Jag har en fin familj och underbara vänner. Men sitter lyckan i det? Jag har möjighet att springa och benen bär mig, jag kan dra in luft i lungorna och känna sommarregnsdoft. Jag kan resa över jorden och upptäcka nya platser och frågan kvarstår: är det att vara lycklig, skapas lyckan i allt det ovan nämnda? Jag tror vi alla kan reflektera över det och säkerligen komma fram till olika svar. Jag närmar mig 50, en ålder där man ska/kan ha uppnått guldklockan på företaget, där man för 30 år sedan presenterades på bemärkelsedagen i ett blomsterhav och med ganska bister uppsyn. Vi känner ju alla till ålderstrappan och vet att nu jäklar går det utför! Men lycka då, detta laddade ord och så eftersträvansvärt, för visst är det så att vi alla vill vara lyckliga även om själva lyckokänslan har lika många ansikten som människor. Jag känner många människor som INTE är lyckliga trots att dom har det väldigt bra. Pengar på banken (om det nu är så bra vet jag dock inte…;)), hälsa, familj och så vidare och så vidare. Ändå känns det som om det saknas något. Det är som att det yttre ligger på plats men på insidan rasar det en storm. Där handlar det inte om mat för dagen, eller om pengar på banken, där inne handlar det om stora existentiella frågor! Vem är jag , varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Jag har dom yttre förutsättningarna men har tappat något på vägen, kan det vara så? Jag har tappat kontakten med mitt innersta, själen, grundvalen i mitt eget vara och då är det så klart att lyckorus blir till störningsbrus… Jag har jobbat mycket med att hitta tillbaka. Att hitta levnadsprinciper som jag står för och strävar efter. Det handlar om ärlighet, omtanke om min nästa, framtidstro, engagemang, mod, rättvisa, öppenhet… bland annat. Och jag vet att om jag lever med målet inställt på dessa så infinner sig ett lyckorus som är högre än bruset. Det kan svämma över i hjärtat av lycka, det kan komma som en stilla vind sittandes på bussen, i ett skratt, i ett möte eller bara bubbla i hela kroppen utan tillsynes någon särskild anledning. Det jag vill säga att jag har lyckan inom mig. Den visar sig då och då i underbara känslor, den sitter i själen mer än i kroppen och det är så jag vill ha det. Det är då ytan och fasaden får/klarar av att falera en aning tills den dag jag orkar ta nya tag om det är det jag vill. Kan väl säga att jag lärt mig ”the hard way”. Och varje lärdom kan bli en utveckling om du tar tillvara, reflekterar och går in för att varje dag har något nytt att lära. Idag är jag lycklig! Det får bli svaret på meddelandet i messenger. Hur det är imorgon, ja det svarar jag på imorgon. Idag har jag redan haft bubblor i kroppen och jag känner mig nyfiken på imorgon, i övermorgon och morgonen efter det. Tacksam, oändligt! Bless!
Det händer då och då att livet gör en tvärnit, vilket är både befriande och lärorikt. Ibland hemskt smärtsamt.Ni vet inte den där mjuka ”jagvetvadsomkommerbromsen”, utan den riktiga tvärniten då huvudet slår mot det framför och stilla blir du. Det gör ont som bara den, man blir mer eller mindre chockad och lite tilltufsad. Men som sagt oj vad vi lär oss på dom där tvärnitarna! Det kan hända både i ditt arbetsliv eller privat. Det viktiga är att komma helskinnad ut ur niten, vårda det som mer eller mindre blivit skadat och fundera på riktigt vad det var som hände och vad det är du missat. För så är det ju, att ibland kan vi faktisk ha hunnit reagera i tid, valt en annan väg, trevat långsammare, sänkt farten… Ja du vet alla dom där klokheterna som kommer i kölvattnet av en tvärnit. Den stora frågan vi sitter med till sist är ju hur kom jag hit och hur tar jag mig härifrån? Vägarna är olika så klart men någonstans handlar det om att du bestämmer dig för att detta ska gå bra. Jag ska gå helskinnad, starkare, klokare och mer rakryggad ur det som jag själv eller andra har satt mig i. När jag hamnar i dessa ”tvärnitar”, ja det händer ju då och då, så går jag alltid bakåt. Samlar upp, antecknar, ransakar mig själv. Jag gör den där inre resan som ibland kan vara smärtsam men SÅ nödvändig! Jag tar ansvar, jag vrider och vänder, sover knappt alls. Inte förrän jag på ett eller annat sätt kan få ihop bilden. Jag utgår från mig själv, för det har livet lärt mig, det är mig själv jag kan förändra och ta ansvar för, ingen annan. Jag försöker se vad jag gjort, vad jag INTE gjort, vad jag sagt eller INTE sagt, vad jag känner eller blockerar, hur jag bemöter och hur JAG vill bli bemött. Och med tankarna så faller ofta pusslet på plats! Vi är ju märkligt skapade på det sättet att genom tanken så hittar bitar varandra och dunkelt blir till klarhet. Det kan ta lång tid eller gå på ett ögonblick. Och varje gång det händer oss så växer vi en gnutta. Vi får insikter, nya utsikter, vi blir förhoppningsvis mer ödmjuka, vi tar erfarenheten med oss och i nästa möte med tvärniten så har vi ytterligare verktyg i livets verktygslåda. Till och med i nästa möte med en annan människa är vi mer rustade. Jag kan lättare identifiera mig med dig och det du bär på, jag kan känna igen den smärta du känner och jag har själv erfarit det du berättar om. Så tänker jag och så fascineras jag över livets alla vändningar! Vi kan alltid välja om vi ska skrämmas av dom eller acceptera dom som en del av livet. Så förunderligt och märkligt. Varje dag är jag tacksam att jag vaknar, att jag kan resa mig upp, ta mig ann saker, njuta, tänka och känna. Inte något vi ska ta för givet. Varje dag är ny chans för förändring, fördjupning, en ny chans för nyfikenhet och omtanke. Coolt tycker jag. Det gäller att använda tiden klokt. Tvärnit eller inte. Allt som händer rustar oss på något sätt. I det lilla och det stora. Att vara medveten räcker ganska så långt. Idag är en ny dag. Snön gnistrar även i Skåne. Jag är glad och är nyfiken på vad framtiden gömmer för hemligheter, vad jag kan skapa för förutsättningar och möjligheter för att fortsätta utvecklas. Spännande! Undrar hur kommande tvärnit blir? Den kommer ju förr eller senare det vet vi. För att vara försiktig, ja det ligger inte riktigt för mig… Bless…
Det är ljusare nu, inte alls mycket men jag anar att solen vänder sig mot norden och att det kanske, kanske snart är vår. Vår är en tid för djupa inandningar. Slutna ögon som ändå får ljus. Våren är den krispiga årstiden, då knoppar brister och det svartvita får färgskala. Våren kan också vara tiden då tankarna omformas. En del mår hemskt bra, andra skulle inte kunna må sämre. Vi påverkas olika. Jag mår bra av trädens nygröna, blommornas enorma kraft att tränga igenom och fåglarnas halvt hysteriska eufori i träden. Det är ännu bara januari, men som sagt jag ser att det är lite ljusare denna morgonen än det var igår och det är hoppfullt. Jag fyllde år i veckan. Ännu ett år i den där livets bok. Boken som vi både skriver själva men som även andra får göra inlägg i. Jag älskar mina födelsedagar! Det kanske kan synas konstigt vid 47 att fortfarande med förväntan vakna till just den 17 januari. Men så är det! Och varje födelsedag så samlar jag ihop året som gått och jag fantiserar och visionerar om året som komma skall. 2017 var ett härligt jobbigt år. Mycket som hände både på gott och ont. 2018 ska bli ett förändringens år. Jag lägger livspusslet och vill hitta nya bitar och utmaningar och göra plats för dom. Men förändring är svårt. Många säger att dom vill men sen inte kan. Inte vågar, inte orkar, eller helt enkelt inte har förmågan. Man kan ju både längta efter förändring och bäva inför den. Jag tror jag lutar mer till den första. För mig är förändring utveckling. Där finns det spännande vägar att utforska, nya människor att möta, nya kunskaper att lära. Och det är enligt mig fantastiskt. Jag skulle inte vilja ha det på annat sätt, någonsin. Det kan skrämma omgivningen. Det kan göra människor osäkra. Det kan verka rastlöst och forcerat. Det kan slå tillbaka på mig själv. Det kan göra något med den andre som inte är av godo. Insikterna om vilket får jag längs vägen och det blir ju en lärdom även det i slutänden. Jag börjar veta hur stor min kostym är för att den ska passa. Med åren lär du dig om dina styrkor och om dina svagheter. Den sistnämnda är viktigast. Det är med dom, svagheterna, du ska jobba, skapa medvetenhet om och vrida så lagom mycket att insikten om svagheten blir en styrka. Ingen är bra på allt men alla är bra på något! För mig är det bilden av alla jag möter. Vem är du och vad kan du bidra med? Inte bara utifrån det som finns på din ”arbetsbeskrivning” utan också det du kan bidra med utöver. Som sagt alla har den förmågan, det är mina absoluta övertygelse. Det finns dock en sak som då och då kommer emellan det där kreativa och den sunda relationen. Jag tänker på rädsla. Rädslan att göra fel, rädslan att komma sist, rädslan att någon annan har en bättre idé, rädslan att inte bli sedd eller bekräftad. Rädsla kan förstöra mycket. Jag tänker ofta att det finns inget att vara rädd för. Dina idéer kommer mig till gagan, din tokighet eller min galenskap kan ta oss framåt. Rädslan gör att vi ryggar bakåt. drar oss undan, bygger stängsel… Ingen rädd människa river murar, om inte det är för att fly, för att komma undan. 2018 ska bli ännu ett modigt år. Hänger du på? Mod att vara positiv, mod att riva murar, mod att skapa livsrum runt omkring och stunder där vi kan andas vår året runt, den där friska sunda luften full av syre. Det krävs inte mycket. Det handlar om inställning. Du kan aldrig förändra den andre utan du får se på dig själv och tänka: vad kan jag bidra med för att detta ska bli bättre, sundare, ljusar, roligare eller vad det är du nu vill eftersträva. Det viktiga är att vi vågar tänka tanken, omforma den till en vilja som sedan blir till handling. Men vi börjar med att andas in mod. Ett gott mod. Ett positivt andetag. Det kommer ta oss långt 2018. Utan rädsla, i öppenhet och i ögonhöjd med dom vi möter. Inte göra oss förmer men heller inte förminska oss, utan i ögonhöjd. Detta kan ju bli ett fantastiskt år! Till vi hörs igen – bless, pöss..
Är du boklärd eller upplärd? Har du fått din kunskap genom långa studier eller har du lärt dig genom att uppleva, uppfatta? Slukar du litteratur på löpande band? Glider du runt i sammanhang och ser det som ett lärande i sig? Vad är det att vara gatusmart och eller boksmart? Är det en skillnad och vem VILL du helst vara? Ju äldre jag blir ju mer lutar jag åt att vilja vara street-smart. En människa som genom att leva lär om livet. En person som genom yrkeslivet växer på insidan och lär om både sina svagheter och så klart sina styrkor. Att bli street-smart handlar för mig om att leva i öppenhet, ta vara på erfarenheterna, lärdomarna, nitarna, misstagen och våga den inre resan som krävs för att utvecklas samtidigt som man sneglar framåt, skapar en plan. Att stanna upp, reflektera, förändra, gå vidare och vara något lite bättre än dagen, timmen, sekunden innan. Det är ju så jag tänker att vi funkar: Learning by doing. För det är i händelsen, och reflektionen den ger, som jag kan omvärdera, tänka om, bryta åsikter och utvecklas. För mig funkar det sämre genom att läsa om hur det kanske eventuellt kan funka… Jag funderar mycket kring våra beteenden, språk, kroppsspråk, attityder och sättet vi är mot varandra. Hur vi har, eller inte, behov av att positionera oss mot varandra. att identifiera oss själva genom vad vi gjort och hur bra det gått. Vem lyssnar på den som ställer sig upp och bekänner sig som totalt misslyckad? En spännande ingång kanske, får läggas i lådan med mer eller mindre bra idéer…;) Jag tänker att i alla dessa smartheter så landar det i modet. Det är vad jag tycker krävs i så många situationer. Både privat och i arbetslivet. Det handlar om mod att stå upp för den som inte orkar själv. Det handlar om mod när det ska förändras. Många säger att dom är för förändring, sanningen är att det stämmer så länge det inte gäller dom själva. Mod att göra skillnad, att göra fel, att erkänna felen, mod att börja om igen, ta nya tag. Och så modet att stå för den du är. Med allt det goda du är, med allt det fina du kan bidra med och din hela ”unikitet”. Det finns ingen som du. Men det krävs mod för att tänka det och säga det. Gör jag det då blir du det jag kallar ME-smart. Där i den zonen kan jag vara lite egoistisk, extra rakryggad och stolt. Jag lär så länge jag lever och min insida förändras över tid. Där mitt i gatusmartheten så måste omsorgen om JAGET in. För vad gör alla smartheter om jag inte värnar mig själv? Vem blir du och jag utan omsorgen om det allra innersta i oss själva. Ja då bli vi ekande cymbal, yta utan kärna och en fasad, en ballong som sakta pyser då inget håller upp, fyller ut, ger stadga. Ja kanske är en combo av alla tre det bästa. en del street, en del book och en del me. Hur delarna fördelar sig och hur de tar plast beror så klart på vem du är och hur du väljer eller hittar dina vägar i livet. Huvudsaken är att vi övar så gott vi kan, med hjärtat på rätta stället, huvudet på skaft och med omtanke om själen. Att vi lägger örat mot marken och lyssnar vart hjorden är på väg, vart vinden blåser… Just här, nu, ikväll är jag ME-smart, en extra omtanke om mig själv, en lugn kväll på ett tåg. Lugna tankar, fint, stilla. Var är du? Vart det nu än är, på gatan, i boken eller på den inre resan så var rädd om dig. Bless…
För den som provat så vet du att det är ganska så tungt att ta sig fram genom obruten mark. Man får ta kraftiga kliv, man blir rispad i ansiktet av tungt tveksamma grenar som inte alls vill väja eller öppna för en enkel väg. Ibland känns det som om du sjunker, slitigt vadande genom våta marker som suger energin ur både kropp och själ. Lika tungt som att gå på obruten mark kan det vara att förändra, att välja nya vägar eller helt enkelt bara lyfta blicken istället för att glo ner på grusvägen. Har du varit i dessa marker så vet du ju också att ibland bara lyfter det, som att springa barfota på en sommaräng, full av timotej och sommarklöver. Och du lever i ett flow, en energi som är självgenererande och full av lust för det du gör. Allting känns lätt och spännande. Jag tänker att vi behöver båda två. I alla fall jag. Jag trivs i uppförsbacken, utmaningen, den otrampade terrängen och jag älskar känslan när den otillgängligheten öppnar sig till en ljuvlig sommaräng, för en stund. Där jag hinner njuta, vila, andas. Som person kan jag inte stanna för länge på sommarängen dock. Där kommer tristessen, långtråkigheten, kryp-i-kroppen-heten och jag trånar efter skogssnåren på andra sidan. Den täta snåriga vegetationen lockar med sina hemligheter och utmaningar. Där finns valen ständigt, där krävs uppfinningsrikedom, driv, egenheter, mod OCH det viktigaste av allt en grupp som också gillar att vägen inte är helt spikrak och upptrampad. För det är där det sker! Det är i det djupaste mörkret som dom ljusaste idéerna får fäste och kläcks. För där krävs allt vad du kan uppbringa, annars blir du kvar. Du, ni, vi når aldrig den somriga ängen. Vilken är din mest kreativa plats? Vart föds dina goda och ibland helt våghalsiga idéer? Vart finner du drivet att dra på ytterligare och lägga in den där extra växeln som får magen att dra ihop sig? Det är till den plasten du måste söka dig då och då. Oavsett målet. Privat, jobbet, hobby, familj och så vidare. För din egen utvecklings skull måste du identifiera den plasten, din grund, din energikälla och våga stanna där även om det ibland är läskigt till en början. För det är där du kommer finna mening. Det är på den platsen du får luft under vingarna, det är där du får mod, styrka, kraft att ta nästa steg. Våga leva efter idéer som föds, följa vägen även om den är okänd. Frågan du får ställa dig är hur du vill leva ditt liv helt enkelt! Vill du glida fram på en monoton high way eller finner du lusten i att inte veta vad som kommer efter nästa backkrön, nästa skogsdunge, nästa uppförsbacke? Bara du vet. Bara du kan välja, det kan ingen göra åt dig. Det är ditt liv! Hitta din plats på jorden! Jag söker fortfarande och jag tror en del av min resa är just sökandet. Det är också ett mål i sig, i alla fall för mig. Jag vill inte landa ännu, känna att jag har funnit det som gör mig nöjd. Jag är ju ”bara” 46 och har förhoppningsvis många år kvar att dyka in i snåriga uppgifter, utmaningar och frågeställningar. För mig ger det energi och livslust. Vi är olika som tur är och du får göra dina val. Det viktiga är att du göra valen. att du inte bara trampar på av gammal van utan reflektion! Ta ansvar för livet. Ta ansvar för val, för åsikter, för utveckling och din egen resa. Det finns ju inget vi som inte börjar med ett JAG. Det jaget är DU! Det är aldrig försent att börja. I morgon är ju första dagen om du väl har bestämt dig, eller hur? Man kan börja i det lilla. En förändring är en förändring oavsett storlek. Nya stigar är inte farligt. Utmanande ja, men inte farligt. Det finnas alltid alternativa vägar att vandra. Vilken stig, väg väljer du? Blir valet detsamma som du gjorde igår? Tål att fundera på både en och två gånger… Var rädd om dig. Bless och pöss…
Det är mitt i natten som tankarna kommer. Dom som kan få en skratta högt eller dom som kan få dig att rulla ihop i ett gråtande knyte. Och då snurrar det ordentligt. Vem är jag, vart ska jag ta mig, vem ska jag bli, är det värt det, har jag handlat rätt, fel, ja har jag handlat överhuvudtaget? Wow dom nätterna släpar sig fram i snodda lakan, ömma axlar och en klocka som hånfullt visar att det fortfarande är timmar kvar till gryning. Att gå upp hjälper föga och kanske är det vilsamt på något sätt att bara ligga kvar i sängen. Vad vet jag. Det är en välsignelse när solen kämpar sig upp över horisonten. Och nu äntligen en ny dag med nya möjligheter! Och så är det så märkligt för i samma mörker fast en annan natt så kan kreativiteten flöda och idéerna ligga som ett radband, väntandes på att bli rörda vid, klurade kring och satta på pränt. En natt som natt men med så olika innehåll. Ja livet är sannerligen förunderligt. Jag önskar fler av dom kreativa nätterna. Dom som lyfter på stenar som ännu inte blivit rörda, som går på djupet i medvetandet och lockar fram det som aldrig nås i dagsljus, i vardagsbuller, i arbetsrutiner. Du vet dom där idéerna som i mörkret är som mest ljusa men som upplysta av dagen måste taggas ner och filas på. I dom kreativa nätterna så blir inga utmaningar för stora eller några problem för svåra. Där i vårt undermedvetna finns dom flesta svaren. Svårigheten blir att ta med dom in i dagen. Oftast famlas dom bort när sömn blir till yrvakenhet och fokus blir på rutinerna och kaffebryggaren, ungdomar som ska till skolan och hunden som ska på dagens första promenad. Tänk om jag skulle ta mig tiden att samla ihop allt spännande från dom kreativa nätterna INNAN jag stiger upp. Ta mig tid att sätta på pränt, sätta i fack och kanske till och med unna mig att vara selektiv nog att välja en idé att ta med för dagen. För vips är dom borta. Det räcker med att fötterna sätts i golvet så bryts förtrollningen. Och som tur är gäller detsamma för mig när det kommer till dom där avgrundsdjupa nätterna. Dom där jag bara ligger, blickstilla, medans tankarna far i 1000-tals km per timme och allt blir skruvat, konstigt, enormt, energislukande. Destruktivt. Fötterna i golvet, och vips är spöken, hjärntroll och ångest som bortfluget. Livet är som sagt förunderligt och hjärnan fantastisk! Jag gick upp kl02.51 i morse, hade ett tåg att passa. Tåg försenat, med 2 timmar. Blev så förbannad så jag körde hem igen. Till en sjuk tonåring, en bajsnödig hund och en rolig arbetsdag med nya fina kollegor 620 km härifrån. I Uppsala. Men någon fick en kreativ idé, kanske en mörk natt om att vi kan jobba långt ifrån men ändå nära, med datorer, kameror och telefonen. tack för den goda idén! Nu skiner solen, det blir en bra dag! Nu ska jag koka varm choklad till mitt hjärta, ta ut den lilla lurven på promenad. Var rädd om dig! Bless…
Thegoodplace.se 