MOM-WOW

Det är ingen som sagt det skulle bli lätt. Inte vad jag minns i alla fall. Ups and downs, sams, osams, lika, olika. Men trots alla olikheter, tankar och allt där emellan så älskar jag dom gränslöst och framför allt förbehållslöst. Barnen är mitt hjärta och min smärta för jag vill dom bara gott och så klart att allt ska gå bra i livet! Oron när kväll blir till sen natt, oro när jag ser hur världen förändras, oro för utanförskap och instängdhet, oron för krossade hjärtan och famlande. Oro för att vara för sträng eller för mesig, att dra gränser som är tydliga eller bli kallad curling-förälder… Det är som en torktumlare och runt åker jag! Med armbågar och ord skyddar jag dom, mot allt. Eller snarare jag önskar jag kunde, ja skydda mot allt, all ondska, allt det vi vet finns men som ännu bara är en förnimmelse hos dom. Dom vi älskar…  Oron måste jag lära mig att hantera. Det funkar inte att inte sova, det funkar inte att vara en igel som hänger sig fast och tro att det skyddar! Effekten kan bli den motsatta: hon/han drar sig undan, klipper banden, vägrar svara, vägrar berätta. Min äldsta dotter har fattat grejen. För ett år sedan stod det MAMMA med ett hjärta när jag ringde. Den tiden är passerad kan jag meddela. Idag står det, kanske med all rätta, när jag ringer: SVARA FÖR FAN! Och jag får erkänna, jag ringer sällan bara en gång. Kanske snarare 10-15 gånger MEN inte bara till henne utan till ALLA som inte svarar! Men hon måste svara… För gör hon inte det så kommer dom mörka tankarna om vad som hänt, vart hon är och med vem och det är så oerhört läskigt. Du vet i mörkret så blir det lilla gigantiskt och fem minter känns som fem timmar, speciellt om hon inte svarar! Och oron blir till ilska som sen går ut över henne märkligt nog. För jag älskar henne och litar på henne så att bli arg är ju bara dumt. Hon är på fest och har roligt och vill ju inte att SVARA FÖR FAN ska ringa konstant. Men jag är hennes, deras mamma, deras MOM som upp och ner blir WOW! Tänk att alla vi mammor är WOW. Klart tänkvärt, för dom flesta av oss skulle göra vad som helst för våra barn. Och det är WOW-faktor på det. Jag längtar bara tills den dag då dom båda upptäcker det också! WOW där är min MOM! Att vara mamma är en balansgång, ett vinglande mellan snuttifiering och släppa taget. En balansgång mellan strypkoppel och springlina. Vi vill ha koll och låta dom leva livet, precis som vi gjort. Men som bästa vännen sa: världen har förändrats sedan vi var i samma ålder och visst är det så. Det läskigaste vi kunde stöta på i Köping var alkisen Walle eller Bull med emaljögat. Idag är en annan tid. Så SVARA FÖR FAN kanske är mer befogat än för 30 år sedan. Jag är, tycker jag en ganska cool MOM, WOW. Jag tar inte ut oro i förtid, ja om du frågar mig alltså. Döttrarna kanske har en annan bild, men jag hävdar att så är det. Att vara orolig är att älska, men vi får passa oss så vi inte älskar så mycket att det blir ett avstånd, där ungdomen känner sig kvävd, drar sig undan. Då har ju kärleken skapat distans istället för närhet. MOM är WOW i rätt dos. Att vara tonåring handlar om att upptäcka, att utforska, att leva helt enkelt. Och vi har alla varit där. Och våra föräldrar hade varken mobiltelefoner, hitta-mina-vänner-appen eller sociala medier. Herregud hur överlevde dom? Hur överlevde VI? Ta ut oron först när den är befogad! Prata med din ungdom, skapa förtroende och bygg en tillitsfull relation som INTE handlar om kontroll. Då svarar hon/han och vågar till och med berätta att det står SVARA FÖR FAN istället för mamma hjärta… Tillit är tusen värt. Kärleken är underbar men den kan också bli ett hinder. Tonåringen bryter sig loss precis som hen ska. Och vi stretar emot allt vad vi kan i hopp om att få behålla vår lilla unge för evigt…Bless, good luck och pöss…

Tid.

Vad är tid? Ibland går den oändligt långsamt och ibland rusar den. Jag vet till och med tillfällen när den står i princip still. Är den bara ett påfund eller finns den på riktigt? Ett varv runt solen eller ett månvarv runt jorden. Spelar det någon roll och vad gör åren med oss själva? Att åldras med värdighet vad innebär det och vad är en siffra… Jag har ingen aning men så klart påverkar den oss, mig, dig. Jag kan då och då drabbas av panik! Jag blir äldre! Jag måste mer, byta jobb, hinna en sak till, tillbringa mer tid med dom jag älskar, ha en meningsfull fritid med mera med mera med mera…Är det konstigt att vi blir trött, utslitna och utbrända? Jag tänker om inte ofta, i alla fall då och då att tänk om jag fick göra om. Vad skulle livet vara då? Emma och Matilda har en given plats utan tvekan men vad skulle jag vara och vart skulle jag  finnas? Vilken skulle vara min plats på jorden, vår plats på jorden, vårt paradis? I have a dream! Och det kan ju vara drömmen som stressar, driver skapar hjärtat-i-halsgropen-känslan. För hur kan man idag förverkliga sina drömmar när jorden har krympt och allt ska vara tillgängligt och nåbart. Jag har svårt att få ihop det helt enkelt. Då kan jag känna avund. Avund för den som trivs där man är, trivs med det man gör, är nöjd i det lilla för det i sig är tillräckligt stort. Jag känner såna människor och jag förundras och står frågande inför vad som hände med mig? Varför sliter rastlösheten och lusten till förändring. Varför kan jag inte bara vara, och trivas med det som jag har. Varför blir livet tråkigt när det mesta är tillrättalagt… Eller inte tråkigt, det är inte så jag menar men jag blir tråkig. Så samtidigt så får jag panik när tiden rusar, barnen är snart vuxna, jag ska snart gå i pension! Handbroms fattas på denna kärran kan jag lova och det är inte bra. Det skapar ett kaos av att vilja ha förmågan att vila i det man har samtidigt som bromsen saknas så jag bara rusar på och vill mer. Och vem orkar springa i det tempot? Vem pallar hänga på i förändringar, nya bostäder, nya projekt spontanitet och livsyra. Mina barn svarar jag, och mannen. Tacksam! Mina döttrar lyfter och bär och blir burna, hoppas jag, mannen peppar och säger sig vara stolt vilket är till glädje och ger livsenergi! Livet är bara underbart samtidigt som det är en kamp. En kamp mot klockan som vi aldrig kan vinna men som vi kan utmana med att vi fyller livet, tiden med lust och livsglädje, att vi anstränger oss för att ge positiv energi och många skratt längs vägen. Livet är förunderligt och föränderligt. Tiden finns där oavsett om den är fiktiv eller verklig. Oavsett vilket ska vi förhålla oss till den så passa på: njut! Var glad! Var snäll! Bjud på dig själv! Oroa dig mindre! Ta för dig! Var rädd om dig! Älska allt du kan, ofta! Känn dig välsignad… Pöss!

STENEN

Tänk vilken antiklimax det blev på påskaftonen. Jag garvar högt. Ingen är beredd och ingen vill. Facebook svämmar över av ”god jul”-hälsningar och folk ironiserar över snön som faller över Skåne i form av flingor stora som dasslock.  De flesta har bytt sulor på bilen, planterat icke frosthärdade plantor i rabatterna så jag gissar det svärs ordentligt i stugorna. Och inget kan vi göra! Så befriande att det finns saker som vi inte kan ändra på bara för att vi tycker det är opassande, med snö i april:) Jag tyckte det var passande. Graven är tillsluten, mörkret vilar över jorden, med spänd förväntan på påskdagens avslöjanden. En iskall dag och snö sätter lite extra krydda på dramat. Och påskdagen kommer, precis som den brukar. Och jag vaknar av ljuset strilandes mellan persiennerna. Varannan centimeter värms och jag ler innan jag slår upp dom blå. Det är påskdag, stenen är borta, kvinnorna har med fladdrande kjolar tagit sig tillbaka till byn. Säkert både rådvilla och förskräckta. Det är ju så vi reagerar när det inte blir som vi tänkt oss eller ens kunnat föreställa oss. Men stenens frånvaro för ingången är inget att vara rädd för eller stå rådvill inför. Stenen hade egentligen inte alls varit tvungen att tas bort. Men den är borta för vår skull. För att vi ska få en skymt av det som är mystik, nåd, kärlek. För att vi ska reagera och till sist agera! För stenens förflyttning rubbar inte bara dom tre kvinnorna, det rubbar en hel värld för all framtid. Ingen dålig stensförflyttning! Så påskdagens solsken och klarblå himmel sätter även det en extra touch på dramat. I LOVE IT! Och inte nog med det… Idag fick jag nåden, uppdraget att döpa lilla fina underbara Astrid. Inget uppdrag kan vara mer hedervärt. En kollega väljer mig att döpa deras allt, deras avbild, deras livselixir. Hon, Astrid, tittar med stora granskande ögon, djupt in i själen och hon vet precis vad som händer. Vi andra ligger i lä i vår avtrubbning men hon är där, i sin långa vackra klänning. She is divine… and Love! Det gör påskdagen till en livets dag. Det blir också dagen då jag tänker på alla dom som skulle ge vad som helst för uppståndelse och nya livsmöjligheter. Jag tänker på alla dom som förlorat någon och ännu inte kan ana ljuset. Jag tänker på alla dom som vänder sig bort och lever utan dramat, berättelsen och undrar stilla och uppriktigt vart dessa människor finna sin styrka. Livet är en sällsam gåta… Utan tvekan är det så. Med eller utan snö, med eller utan sol som värmer kinden så är det påsk över jorden. ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” Johannes 1:5. Jag önskar dig en fin påsk…bless, pöss

ÄGG och JESUS…

Idag är det skärtorsdag. Veckan som gått har rymt både blåmåndag och dymmelonsdag. Begrepp som jag tänker är relativt okända för gemene man. Idag samlar Jesus sina lärjungar för en sista middag. Alla är där, en ska snart gå. I skydd av nattens mörker ska han dra sig undan och att förråda. Jesus är ödmjuk, han tvättar deras fötter och försöker på alla sätt förklara för dom , hans närmaste, vad som är på väg att ske. Förståelsen och insikten hos dom tolv är låg…Men det är väl så det är när vi inte vill ta in, inte vill acceptera, då stänger vi av. En skyddsmekanism som gör allt för att ta bort det som egentligen gör ont. Det som utspelar sig i berättelserna om Jesus dessa dagar är ett drama som täcker allt vad vi människor kan uppleva. Det enorma glädjeruset vid intåget i Jerusalem som snabbt vänds till avgrundsdjupt mörker. En spegling av vårt eget liv där vi förr eller senare drabbas av det som är svårt, oerhört smärtsamt, ja kanske till och med outhärdligt. Påskens berättelser ger mitt eget liv nya perspektiv, djup och bredd. Och det är viktigt att påminna sig där mitt emellan sillen, nubben och jag vet inte vilket ägg i ordningen. Allt det som hänt den senaste veckan gör berättelserna ännu viktigare. Dom är på allvar. Det handlar om ond bråd död, om svek och smärta, och det handlar om att livet kan komma åter, att kärleken till sist segrar, att ljuset tränger undan mörkret… för gott. Det är det som bär. Där står sig  gulliga gula kycklingar, sill och nubbe och handmålade ägg vid påskmiddagen ganska så slätt. Berättelsen, skeendet om Jesus liv, lidande, död och uppståndelse berör, långt in i min själ. Den ger mitt eget liv nya perspektiv och nyanser. Mening helt enkelt. Ikväll dukas altaret av, ljusen släcks, orgeln drar en lång suck då luften långsamt sipprar ut och tonerna dör. Kyrkorna förbereds för långfredag. På altaret finns endast rosor och en törnekrona. En påminnelse om förgänglighet, en påminnelse om människans brutalitet och vad vi är kapabla att göra mot varandra. Men också en påminnelse om gränslös kärlek och att det finns någon som gått före, att vi inte är ensamma i det som gör ont. Det är ännu inte dags att glänta på påskdagens dörr för att släppa in en gnutta ljus. Hoppas du får en fin påskhelg. Kanske i ljuset av berättelserna som är påskens centrum. Inte alls en tokig idé att klura lite på vad dom kan betyda för dig och vilket perspektiv dom kan ge till livet, inte minst i ljuset av vad vi som folk har fått uppleva den senaste veckan. Bless och pöss!

Bästvärsta…

Två dagar… varav en är den bästa och en är den sämsta. Idag är den sämsta. Dagen han åker. Det blir trist och grått och så känner jag mig som den mest ensamma vuxna som finns. Tjejerna är här och det är ljuvligt. Men han fattas, inte bara mig utan oss. Men som vi säger, det är vi som valt då får vi liksom hantera situationen. Den här gången blev det kortast möjligt. Inte ens att jetlagen hinner slå till. Landar torsdag, tillbaka måndag. Starkt! Så blir livet intensivt för några dagar. Vänner vill ses, saker ska fixas på huset, vi ska hinna prata, pussas, skratta och fylla i luckan sedan vi sågs sist vid nyår. Och ändå är det detta jag väljer, tveklöst för det är en underbar relation. Den är full med glädje, livslust, framtidstro och respekt. Ja det kanske till och med är dessa ingredienser som gör att det funkar. Trots pölen emellan och 9 timmars tidsskillnad. Nu till något annat: Min arbetsplats har varit med på Morgans Mission i SVT. Vilken spännande resa! Så många fina möten och personliga utvecklingar det gav! Jag tänker att jag kanske trots min egen ibland försiktiga inre röst är modig. Det vore ju fantastiskt om jag vid 46 års ålder börjar tro att det kan vara så. Mod att leva med en man på andra sidan jorden, mod att går emot strömmen som är ofta är stark inom den svenska kyrkan, min arbetsgivare. Mod att ta in SVT på vår arbetsplats för att hjälpa andra. Ibland vara den trotsiga, lite bråkiga. Den som vägrar ha håret uppsatt och följer magkänslan, den inre rösten. Det har funkat de flesta gångerna. Rösten som talar och säger till mig att det blir bra… Även om det ibland blir fel. Då får man bara ta och göra om och göra rätt. Att misslyckas är inte katastrof. Att inte våga för att man är feg, det är katastrof! Hör du den rösten inom dig? Följer du den eller iggar du den? För alla har den ju oavsett vad vi tycker om den. Den som ger dig mod att göra nytt eller samma röst som ber dig vara försiktig och köra med säkra kort. Jag lyssnar mer och mer kan jag väl konstatera. Erfarenheterna ger råg i ryggen åt rösten och vad andra tycker blir inte lika viktigt. Speciellt inte dom som är kritiska, negativa energitjuvar. Dom kan packa ihop och  gå hem! Dom kan inte få flytta in och ta plats, bo gratis i skallen. Vi ska våga vara bärare av det goda, det upplyftande, det positiva och uppbyggande. Allt handlar om inställning: ser du problem eller utmaningar? Jag vet vad jag väljer! Ja ikväll är i alla fall den sämsta kvällen, men vi ses snart igen. Det är inget problem, det är utmanande! Jag är en lycklig människa. Det är inte illa alls eller hur!? Satsa på det som gör dig lycklig, nära eller långt borta. Det är den lyckan som får dig att klara både den bästa, och ännu bättre, även den sämsta av dagar… Bless

Vissa vägar väljer jag att gå ensam

Vilken fantastisk helg. Strålande sol, människor som vänder ansiktet mot solen. Jag är inget undantag. Långa promenader i mina drömmars stad med glittrande vatten och gnistrande snö. Och det bästa av allt: i njutbart sällskap. Du vet dom där människorna som fyller på dina depåer bara genom sin närvaro. Där har jag varit i helgen. Inte bara det, jag har stiftat nya bekantskaper också. Torsdagen på chef-och personalmässan i Kista gjorde intryck. En fredag i Falun gav mig många idéer och många goda skratt. Besöket på Faluns kommuns HR gav mersmak minst sagt! Så fyra dagar som jag tycker jag var värd. Det är inte alltid lätt att vara ledare. Lätt att säga svårt att göra. Medarbetare som kanske helst vill arbeta någon annanstans, vissa har tröttnat, en del gillar inte ledningens idéer eller styrelsen, andra ogillar mig och mina metoder. Men det är så det är, säkert inte bara för mig. Ibland hamnar man till och med i skottlinjen. Man skjuter alltid budbäraren….eller? Dom här vägarna som måste vandras går jag ofta ensam. Jag behöver gå in i mig själv och reflektera samtidigt som jag handlar. Jag tycker det är enklare att kommunicera  i singularis. Ju fler kockar desto sämre soppa. Svaren stämmer inte alltid överens och vi använder olika språk och sätt att förmedla information. Jag menar inte att jag är en stjärna men det kan ofta uppfattas som mer förvirrat när många röster ljuder. Och då blir det kanske extra tungt ibland, när jag väljer att vandra ensam, reflekterande och agerande. Men det passar mig. Jag funderar dagligen på ledarskap och utveckling. Hur vi är mot varandra och hur vi ska kunna bli bättre, snällare, tydligare, rakare, utan att för den delen kallas obarmhärtiga i ena sidan och mesiga å den andra. Vad är det som gör den goda ledaren? Jag tänker att det är medarbetaren som till viss del är med och skapar dom goda förutsättningarna för gott ledarskap. Att tala bakom ryggen istället för direkt, att inte göra det man är satt att göra, att inte se skyldigheter utan bara rättigheter.. alla dessa saker gör jobbet extra svårt. Det blir ett omöjligt att leda en organisation där man tappar lojalitet och arbetsmoral, arbetsglädje och team-känslan. Nu säger jag inte att detta handlar om min egen arbetsplats utan jag pratar mer i allmänna termer om vad som bygger och bär! Och där måste alla vara med! Annars kommer vi aldrig framåt, då blir ett steg fram två steg bakåt. Ganska trist tycker jag. Ibland måste vi våga kasta oss ut utan varken mål, metod eller resultat. Där i det rummet skapas nya idéer, kreativ tankar tar fart och vi utvecklas! Vi lär oss nya saker och ser att andra sätt än det invanda också kan vara bra. Som sagt vissa vägar väljer jag att vandra ensam. För att det ingår i uppdraget. För att det ibland är det bästa vägen även om det skumpar ordentligt under vissa perioder. Och jag landar i att jag gillar att leda, entusiasmera, bygga, skapa och tänka framåt. Det är fantastiskt spännande. När gruppen lyfter och vi liksom tar fart. Då blir dagarna i Stockholm lisa för själen, ny bekantskaper ger ny energi, det bygger och stärker. Bless, kämpa på… Ha en fin vecka!

Pyspunka…#fuckcancer

Ibland går luften ur mig, ja och kanske dig också. Du vet när tröttheten väller in, bara hänsynslöst tar plats, brer ut sig, uppslukar all den sista energin som du har att uppbringa. Asjobbigt, verkligen. Tycker jag iallafall. Nu är en sån period. Jag var ju för ett par veckor sedan, där i maskinen som granskar cellerna på riktigt, och jag är tacksam för att jag får göra det. Men väntan är jobbig samtidigt som livet fortgår. FÖR FULLT kan jag väl säga. Så kommer brevet, för det är vad man hoppas, för dom skickar brev om allt är bra. Den här gången ringde dom och det är något som stör, bilderna är inte bara celler som är fina utan något annat. Man ska aldrig måla fan på väggen innan man vet, och det gör jag aldrig men det blir som en pyspunka… Luften sipprar ut mellan leende läppar och jag kämpar på. Men det är tröttsamt. Jag är slut. Ny remiss. Vad är det som gör ont och vad är det bilderna visar? Jag har ingen aning, jag vet bara att nya undersökningar väntar och nya provsvar ska komma, förhoppningsvis med posten. Och vem är jag att klaga! Jag har det fantastiskt bra i jämförelse med så många som hela tiden släpar sig fram genom livet. Jag är stark, det vet jag. Både psykiskt och fysiskt men ibland så tänker jag att även jag kommer att hinnas ifatt. Ifatt av barndom, ungdomen, separationer, förluster, misslyckanden och mycket mer… Eller så trubbas jag bara av. Och det är väl nästan värre än att bli upphunnen? Tänk att vara blacé för det sker runt omkring, att inte beröras, att inte kunna känna. Hemska tanke. Jag berörs fortfarande… Förra veckan begravde jag en man över 90 år, en av sönerna bryter ihop vid kistan och jag står och blinkar som ett fån… Inte gråta… Inte nu…Tårarna trillar över kanten, osynligt men ändå… Just nu är jag i Stockholm. Ett lite av stormens öga. Lite tid för reflektion, arbetsro och ny input. Som sagt jag har mycket att glädjas över! Tacksam varje dag, men pyspunkan dränerar. Den måste kompenseras och det tar energi. Nåja ingen fan på väggen ännu, bara vila i min väntan. Jag tror att jag mår bra och ni som känner mig vet att jag gillar ha koll! Att inte veta är att inte ha koll! Nu blir det fina dagar med ny vänskap i Falun, härlig helg med bästa vännen och långa promenader i vårsolen i en av världens vackraste städer. Det är livkvalitet och lagar pyspunkan om än så bara tillfälligt… korta tankar en helt vanlig onsdag. Nu är det läggdags, imorgon en ny dag med nya möjligheter! Bless and take care!